australien

TACK

Publicerad 2014-05-13 16:12:00 i Allmänt

 

Det här inlägget är tillägnat till er - mina trogna läsare.

 

Familjemedlemmar, vänner, släktingar i världens alla hörn, arbetskollegor och förmodligen en och annan främling. Vilken tid vi haft tillsammans. Ni må vara få, men attans vad ni varit skarpa och med i svängarna på vad som hänt här borta dessa åtta månader.

Det är med ett leende på läpparna jag varje dag har loggat in på blogg.se, Facebook eller min mail för att läsa era stöttande kommentarer. Varje liten, eller stor, kommentar gör mig alldeles varm och det är till stor del tack vare dessa välskrivna ord som fått en trampa vidare här på andra sidan jorden. Att veta att ni läser, försöker förstå mina tankegångar som ibland spretar åt alla håll och att ni stått ut med alla lantbrukstermer och maskinmodeller.

Under dessa månader har vi hunnit gå igenom en hel del. Reseskildringar, djupa diskussioner med mig själv, detaljerad förklaring över min arbetssituation och framförallt alla hundratals bilder vi delat. Att publicera foton här på bloggen under resans gång gör det hela roligare och mer lättförståeligt för läsaren och framförallt slipper vi bläddra igenom ca 3000 foton när vi ses.

 

Utan er hade det aldrig gått.

 

Känslorna är många när det kommer till att resa hem. Det är väl förståeligt. Halva hjärtat vill vara kvar, spinna vidare med livet här tillsammans med människorna jag lärt känna så väl. Halva hjärtat kan inte vänta en dag till att få träffa min underbara familj och vänner och få sprätta runt på viddera hemma i Orleka.

Kluven är ett passande ord i sammanhanget men jag vet också att gör rätt i att fara hemåt. Har tanken börjat gro i huvudet att man vill hem är det för en anledning och då känner jag att man ska vara nöjd med det man åstadkommit. Och med en sommar runt hörnet hemma känns beslutet ännu lättare.

Dessa nästan 8 månader på resande och arbetande fot har varit lärorika, tuffa, roliga och framförallt väl genomförda. Med det sista menar jag att det inte har varit en dans på rosor då hemlängtan kommit och farit lite som den velat. Denna känsla är något jag inte behövt ta itu med under tidigare långresor och den har strulat till det emellanåt.

Ingen tvingade mig att åka hit, det var mitt beslut och jag vill inte framställa det hela på annat sätt heller. Men det är inte förrän man är iväg som man vet hur man känner och det är väl kanske det som är tjusningen med själva resandet? Ovissheten.

Att komma hem känns därför som ett naturligt beslut och jag ser fram emot att få smälta detta, krama om mina nära och kära samt blicka tillbaka och minnas alla fina stunder. Minnas och hålla kontakten med alla fantastiska nygamla människor jag lärt känna och se vad som händer i framtiden.

 

Detta blev min resa.

 

Vid tangentbordet , Sara

 

min resa.

Publicerad 2014-05-13 16:05:34 i Allmänt

 

En allmän varning – läs endast detta om du har tillräckligt med tid.

Det blev fler ord än vad jag trodde…

Då mina kära läsare var det tänkt att jag ska försöka mig på en sammanfattning av min resa. Enklast vore ju att scrolla tillbaka och läsa alltihop ifrån början, men en sammanfattning gör det hela lite roligare. Eller hur?

___________________________________________________________________

Vi börjar väl helt enkelt från dag 1.

Den 24:e september runt 20-tiden på kvällen lämnade jag förväntansfull ett regnigt Landvetter. Med fullpackad ryggsäck, dator- och kameraväska, halvt brustet hjärta och med synkad Spotifylista kramade jag hej då till min mor och syster. Framför mig hade jag en 33 timmars flygresa via London och Hong Kong för att sedan landa i Melbourne.

Känslorna var sannerligen all over the place när jag satt där i den trånga flygplatsstolen. ’Kommer jag någonsin se detta land igen?’ var en fråga, något överdriven jag vet, som for genom mitt huvud. Man vet ju trots allt aldrig riktigt vad som kan hända när man är på resande fot. Jag vill minnas att regnet slog på det lilla flygplansfönstret och det var en aning tungt där för en stund. Vad hade jag gett mig in på?

___________________________________________________________________

SEPTEMBER

Nygammalt hem, nygamla vänner och bekanta och nygammalt land. Ja, ungefär så skulle jag vilja beskriva mitt första intryck av att vara tillbaka i Australien, Yarrawonga och också hos familjen Forge.

Alla hade blivit lite äldre, så även jag, men för övrigt såg det mesta ut som det gjorde vid förra besöket år 2010. Tillökning i form av hundvalpen Rex var den största ändringen. Döttrarna Marcy och Libby hade växt på längden och framför mig hade jag inte längre två trotsiga barn med äta/sova-behov. Nej, väluppfostrade och hjälpsamma töser som skulle komma att förgylla många dagar framöver.

Den underbara doften av eukalyptusträd nere vid floden gav mig tårar i ögonen och jag tror att jag hann skymta en sån där magisk solnedgång över gärdet redan andra kvällen. Försenat bagage gjorde dock första dygnet lite snurrigt och jag somnade rätt gött efter Kim’s mirakelsömntabletter.

Den korta delen av september som återstod innan månadsskiftet innebar en mjukstart arbetsmässigt. Gräsklippning, trädgårdsarbete och andra lättare arbetsuppgifter. Jetlagad till tusen första veckan och kroppen hade svårare än någonsin att vända på klockan. Ögonen kändes ihopsydda när väckarklockans ringsignal började sjunga där på morgonkvisten, för att sedan vägra stänga sig när småtimmarna närmade sig natten därpå.

För övrigt uträttades en del inköp så som nytt SIM-kort och den efterlängtade Cadbury-chokladen.

 

OKTOBER

Något som skulle bli mina två bästa vänner inhandlades under första veckan i oktober. Jag talar givetvis om mina mörkbruna Blundstone-boots. I äkta läder med elastisk öppning över fotknölarna. Lyckan var fulländad när jag en morgon sprätte runt på gårdsplanen i mina nysmorda läderskor. Solens strålar hade fått en ovälkommen konkurrens så mycket sken jag. Ni ska se hur de ser ut nu.

Första veckan i oktober innebar även en mjukstart inom det jag faktiskt kommit hit för att göra – köra maskin! Windrowern fick bli säsongens första offer för mina misstag och felkörningar. MYCKET träning och en stor dos envishet krävdes för att slutligen få kläm på det hela och dagarna var långa och energikrävande. Är väl så när man försöker pränta in något nytt där uppe i systemet?

Energiåtgången var som sagt stor och jag tyckte att den där jetlagen som jag anlänt med borde ha släppt vid denna tidpunkt. Men icke. Trött var bara förnamnet och det kändes som om jag gick runt och sov inombords hela dagen lång. Käkarna hakade fast så många gäspningar det blev per dag. Ett sjukhusbesök och ett par blodprov senare visade på dåligt blodvärde och sätet i windrowerns hytt byttes snabbt ut mot sängens mjuka kuddar. Vila alltså. Så skönt det var att få sova ut ett par dagar i rad. Inte lyfta tunga maskindelar, trimma gräs eller fodra djur. Minsta ansträngning följdes av en vila till en början och det var skönt att få det hela på papper.

Utifrån denna situation kunde det bara bli bättre och det var precis vad det blev. En trip norröver till New South Wales med eskortbil och fullastad lastbil för att köra windrower blev nästa projekt. Stoppades av vägpoliser halvvägs upp i småstaden Grong Grong. Där fick jag varning för innehavande av fel körkort för min bil. Den gick tydligen, på grund av sin totalvikt, som lätt lastbil. Och riktigt det körkortet har ju inte jag. Än. Så med en varning om ”att ser vi dig köra denna bil igen blir det böter och bla bla bla” fick vi invänta på Dallas som minsann hade lagen på sin sida. Bör tillägga att denna bil jag körde var 36 kilo över från att gå som vanlig personbil – alltså behörighet B. Vi pratar vikten av ett reservdäck eller?

Jobbade som attan där uppe i New South Wales och tusentals hektar med raps strängades i raka långa rader. Bootsen började bli riktigt sköna och en lovande skördesäsong väntade runt hörnet. Snart var det dags att rulla ut de massiva gröna skördetröskorna ur sitt trygga förvar i gårdens maskinhall.

Vill även minnas att det ringdes många Skype-samtal till vänner och familj där hemma under denna månad. Mycket stöd och prat var helt klart nödvändigt för att få rätsida på det ’nygamla’ livet här på andra sidan och ni som känner er träffade ska ha stort tack för detta. Att pausa livet man vant sig vid där hemma var väldigt svårt till en början och det syntes bland annat genom alla samtalsminuter och skickade mail. Tack igen allihop!

 

NOVEMBER

Skördemånaden. Rapsens månad. Månaden jag aldrig kommer glömma. När jag tänker tillbaka på årets elfte månad tänker jag bara en sak: JOBB. Tröskkörning dagarna och nätterna i ända och ett arbetspass låg vanligtvis på 17-18 timmar.

Denna period kommer alltid, och då menar jag alltid, vara med mig i livet. Så många fantastiska sol- och nedgångar jag fått sett genom den halvdammiga rutan. Ibland visste man inte vad man hette när väckarklockan började ringa efter tre-fyra timmars sömn och man frågade sig ibland hur man lyckades ta sig ut till bilen och slutligen ut till gärdet.

Att få sitta där i tröskhytten med 40-gradiga temperaturer utanför och ratta runt bland rapsfältet var obeskrivligt. Att höra det ständiga pipet från GPS:en som försökte hitta rätt spår. Att köra jämsides med avlastningsvagnen, fälla ut augern och höra mullret när tonvis av spannmål lastas av. Detta ger mig nästan gåshud när jag skriver om det.

Att få se kängurur hoppandes framför skärbordet och lyckas få detta på film. Att få packa lunchboxen, hinka i sig iskaffe innehållande 99% socker, äta hemlagad kvällsmat serverad genom bakluckan på chevan. Att höra sig själv fråga ’hur hamnade jag här egentligen?’ var och varannan dag.

Att vi bevisa för sig själv att visst fasen går det att vara tös och bröta sig in mellan alla gamla rävar i detta tröskspel. Att få skratta åt kassa skämt med kollegorna genom den brusiga com-radion och vinka till varandra för femtioelfte gången genom rutan. Att få chansen att köra dessa massiva maskiner och vara en länk i systemet i framställningen av en slutgiltig produkt.

Tröskning alltså. Obeskrivligt.

 


DECEMBER

Fortsättning på ovanstående månad. Skillnaden är att rapsen nu blivit ersatt av vete. Det gyllene torra vetet som kapades av med 40fots-fronten. Vårat crew såg ljuset i tunneln efter alla tusentals skördade hektar och stämningen kändes lättare.

Den 12/12 avslutade vi vår skördesäsong och detta firades med en middag på puben i Yarrawonga. Där fick vi alla var sitt personligt diplom tilldelat och en bättre avslutning kunde vi inte få. Sammanfattningsvis blev skördesäsongen lyckad med hyfsade siffror i protokollet.

I och med detta avslut började nu en ny period på resans gång. Ett par veckors semester! Första lediga veckan sedan ankomsten i september för att vara ärlig. Hängde nere vid Murray River ett flertal gånger, lapade sol, firade en varm julafton tillsammans med Kaye&Alistair och njöt av att få ta en och en annan sovmorgon.

Min vän Peter från Tibro kom och hälsade på under en vecka och vi besökte bland annat Yarrawonga Rodeo och Mulwala Waterski Show. Att få prata svenska med en livs levande person var som ni säkert förstår, väldigt skönt. Minns att vi satt uppe och tjötade halva nätterna om precis allt. Det var välbehövligt.

December var en ganska hektisk månad nu när jag tänker efter. Jobb, semester och sedan jobb igen. Stubben som lämnats kvar efter vetet slogs även den för att bli till höbalar. Alltså var jag tillbaka i windrowerns hytt med Wernalds festislista på Spotify dönandes för fullt genom högtalarna. Extremt varma inlandsvindar gav upphov till åskväder och december månad hade inte kunnat genomföras utan A/C:n. Skulle även vara intressant att veta hur många hundratals liter vatten vi hinkade i oss under dessa veckor.

Och det var också någon gång och någonstans under höbals-skördningen som jag träffade på den där Bryce. Bonnpöjken från trakten som skulle komma att bli en av huvudpersonerna på denna resa och vars familj blivit en bonusfamilj. Killen som hade solglasögonen satta på pannan istället för på huvudet och som pratade oavbrutet med den grövsta australiensiska bonnadialekten mina öron någonsin hört. Charmigt? Svar ja.

Bryce och jag kom bra överrens redan från start och med många likasinnade intressen så som resor och lantbruk, var det inte många tysta minuter mellan oss. Ett stort plus var att han gillade mat och att hans kassa humor uppnådde lägre nivå än min egen. Sånt gillar vi. Att han kände precis varenda människa här i byn var till en början ovant men jag kom tillslut på mig själv att sitta i framsätet och vinka till var och varannan bil. Jag kommer sakna det.

Våra mornar på Yarrawonga Bakery var heliga och det var här uttrycket ’X-mas in a cup’ myntades. Internt men jag vill skriva med det så jag aldrig glömmer det. Bryce’s positiva sida till precis allt smittade av sig och jag kände någon gång där första veckan i januari (ja, jag hoppade visst en månad) att honom vill jag umgås mer med. Killen började ju till och med spara ut skägget efter en viss påpekan från någon att ’skägg - det är ju förjäkla snyggt…’

 

JANUARI

Det första mina ögon möttes av den 1 januari 2014 var en klarblå himmel. Huvudvärken var ett faktum och morgondaggen var fortfarande kvar på ovansidan på min swag som jag tillbringat natten i. Nyår alltså. Firades uppe i bergen i Jingellic tillsammans med Peter, Reuben, Hannah Jeffcott och en mängd andra människor. Camping under bar himmel och en BBQ med lamb chops. Liveband på den lokala puben som var belägen precis intill Murray River satte fart på festen och nyåret 2013/2014 blev till ett roligt minne.

Januari varvades sedan med jobb (hösträngning), biobesök, pubbesök, födelsedagsfirande i Melbourne som följdes av luftballongsflygning över Yarra Valley. När jag bläddrar tillbaka bland inläggen under januari månad är det rätt fattigt bland uppdateringarna. Mycket av tiden tillbringades nämligen ute på Bryce’s farm där vi utfodrade kor och tjötade om precis allt.

Den 23:e dagen denna månad fick Australien finbesök av en äkta Kaggestorpsbo. Annelie Hüllert Storm trillade nämligen in i ankomsthallen på Melbourne Airport för en månads rundresande. Att få se min äldsta barndomsvän stå där i mysbyxor, ryggsäck och lite jetlagad slog knut på hjärtat och det var oerhört skönt att få stå där och kramas en stund.  

Väl tillbaka i Yarrawonga var planeringen i full gång till nästkommande äventyr – Västkusten! Mitt enda mål denna resa, förutom tröskningen, var att komma till Perth och Australiens västkust. Sagt och gjort, med två bokade flygbiljetter tog vi oss förväntansfulla över till andra sidan kontinenten.

 

FEBRUARI

Perth erbjöd timvis med solsken, trivsamt boende i Carine genom organisationen AirBnB och ett gött beachhäng på någon av alla stränder. I Fremantle blev vi förälskade i bryggeriet Little Creatures och spenderade ett par timmar över bardisken på några stadens pubar. Vår norska gutt Simen Thorsdal från Telemark blev vår resekompis när vi cyklade runt Rottnest Island. Ön med sitt ljusblåa vatten som fick kamerorna att gå varma.

Tiden i Perth tillsammans med Annelie innebar många skratt och kvalitetstid med Trans Perth. Tillsammans fick vi genomlida oönskade rumskompisars tragiska livshistorier från våra våningssängar och äta tonfisksallad utan bestick. Rädda vilsna hundvalpar från att bli överkörda och smörja in varandra i solkräm med alldeles för låg SPF. Ytterligare ett kapitel kunde i och med denna resa skrivas i vår livshistoria som redan har 24 år på nacken. Det ni!

Om november månad innebar jobb – innebar februari det motsatta. Med brunbrända ben, vita tygskor och solblekt hår blev varje dag en dag i paradiset och det var här i Perth semestern verkligen började. Jag kände hur jag kunde slappna av och njuta av kall cider, glass och god mat på uteserveringar.

Mina ständiga vardagliga funderingar om vad framtiden kommer att innebära ersattes istället av glada Skype-samtal till Bryce som befann sig i USA på affärsresa. Frågan jag numera ställde till mig själv när jag vaknade var ’jaha, vilken strand ska jag åka till idag då?’. Inga tankar på yrkesval, högskolor, bilköp eller lägenhetsköp alltså.

Annelie fortsatte sin resa tillbaka till Melbourne där hon mötte upp ytterligare en vän. Min ensamma tid varade inte längre än någon vecka innan det var dags att infinna sig på Perth Airport för att välkomna min vän Mattias Wernald. Detta efter att jag tillbringat en helg på en gård långt långt ifrån civilisationen i byn Yealering.

Mattias då, den gladaste Ekängensbon vår värld skådat och som nu var redo att överföra sin glädje till fler av världens alla hörn. I vår vita lilla hyrbil strögade vi söder ut till landets sydvästligaste hörn och pratade ikapp månader av händelser. Råknas spelades på högsta volym och vi hade så skååj.

 
 

MARS

Under sista veckan i februari var det dags för landbyte. Den indonesiska ön Bali stod på tur. Förväntningarna på Bali var höga hos oss båda och vi blev inte besvikna. Väl framme på Bali började Mattias karaktär ’Big Boss’ samt våra internskämt ta form. Grillmaster blev resans bästa skämt och underhöll oss konstigt nog under hela resan. Han grillade jäävel då.

På Bali hände det mycket. Där klädde vi upp oss i saronger och fejkhyrda bandanas i heliga tempel, besökte vulkaner, bråkade med apor, hinkade Smirnoff Ice, åt Nasi Goreng, prutade på svarttaxi, åt färgglada frukter av okänt ursprung, diskuterade barnafödsel med vår nyfunne vän Putu, stegade hem i monsunregn, unnade oss helkroppsmassage och drack utsketet kaffe från ett Balinesiskt mårddjur.

Som om inte detta var nog skulle nästkommande veckor innebära ännu mer minnen och upplevelser. Paradisön Gili Trawangan blev nästa stopp på resan och när vi checkade in i bungalowen hos Flush var det som om vi hittat hem. Vi stortrivdes från första stund!

Skönaste personalen, godaste pannkaksfrukosten och utan tvekan den finaste stranden. På reggaebaren satt vi som två barn på julafton och sken ikapp med lamporna på scenen. Med knappt utspädda alkoholhaltiga apelsindrinkar på bordet framför blev dessa kvällar de bästa på Gili och ett minne för livet. Känslan att få sitta nedkrupen i en stol på en strandstrand, på Gili, lyssna på ett lokalt reggaeband och ha en person bredvid som njuter exakt lika mycket som du. Du kan nog inte önska mer?

Veckorna på Gili innebar snorkling, drink- and go tour runt ön, sol och bad och allmänt välmående. En rekommendation till alla som känner att Thailand kanske har gjort sitt i chartervärlden. Åk hit istället.

 

APRIL

Att avsluta på topp är ett uttryck som passar bra ihop med resan tillbaka till Yarrawonga. Bryce kom och hälsade på under mina sista dagar på Gili och tillsammans flög vi tillbaka till Bali och sedan Melbourne. Ett kärt återseende och det var roligt att få berätta vad vi grejat med de veckorna då vi befunnit oss på olika orter. Han på hö-resa i Amerika och jag prutat i marknadsstånd på Bali.

Tiden sedan dess har gått i rasande fart och jobb har blandats med road-trips och vardagliga saker. Många besök ute på farmen där vi kollat till och utfodrat korna, druckit chai-latte och lyssnat på Bob Marley. Flip-flopen byttes snabbt ut mot skor och linnet mot jackan. En aning deprimerande får jag ta och erkänna. Men värme fick jag på annat håll av kramar från en viss pöjk vars skägg växt till sig ordentligt under veckorna ifrån varandra. Bra där.

Påsken i Condobolin var höjdpunkten under april månad. Återigen camping under bar himmel och långkok i lägerelden. Kvällsjakt bland kängurur, rävar och vildkaniner var spännande och hela påskhelgen var lyckad. Trevligt sällskap och många skratt.

Besökte ett par fester under denna månad hos några av Bryce´s vänner. Har ju aldrig riktigt fått chansen att umgås med yngre folk här i Yarrawonga förut. Detta har därför varit mycket uppskattat även om var och varannan person frågar ’so, how’s things in America Sarah’? Ska man tolka det som om man har en svensk/amerikansk klang på engelskan eller att man är så långt ifrån australiensisk dialekt som någonsin går? Haha jag vet inte svaret på den frågan men det höjs en del på ögonbrynen när man svarar att man är svensk. Det blonda håret och de blåa ögonen är ett förväntat utseende hos dem jag träffat om man säger så.

 

MAJ

Också månaden som idag visas i min kalender. Sista månaden på resande fot och också näst sista dagen innan flyget lyfter mot Stockholm. Maj har känts kort och har inneburit samma saker som föregående månad. Skillnaden är väl att man idag känner sig som en i familjen och det känns skumt att man snart ska åka härifrån.

De sista dagarna har spenderats i olika affärer där det sista har inhandlats. Choklad att ta med hem, presenter och ett par nya par Blundstone-boots för att nämna något.

Ikväll ska det lagas taco-paj och ha en hejdå-middag med familjen Riddell. Sedan ska sista dragkedjan dras ihop på ryggsäcken och förhoppningsvis väger den inte mer än 30 kg. Något mer som kan knytas ihop är resan i sig och jag vet att tankarna kommer snurra om inte mer nu på hemresan.

Imorgon - onsdagen den 14:e maj - lyfter flyget från Melbourne, vidare till Doha och slutdestination Stockholm. Där står förhoppningsvis mina käre far och syster i ankomsthallen och jag är redo för kramar och tårar i mängder.

Snart ses vi Sverige.

Ni som orkade läsa ända till slutet – imponerad är bara förnamnet!

 

 

sista veckan !

Publicerad 2014-05-11 16:10:18 i Allmänt

Sista veckan här i Yarrawonga går i rasande fart. Efter att Bryce åkte till USA har jag grejat med lite av varje och bockat av min lista. Tack far för du överfört denna listegenskap till din mellersta dotter. Utan lista känner jag mig vilse. Så fort något kommer upp i huvudet som bör göras eller kommas ihåg, skriver jag upp det på anteckningarna i min mobil.

Bra? Dåligt? Vet ej svaret på det men utan lista har jag svårt att se vardagen snurra. Nej, riktigt så illa är det kanske inte men det är skönt att kunna stryka en punkt och slippa tänka på den/det mer.

Ett besök i grannstaden Wangaratta gjordes igår och fyra kassar med bröte följde med hem i baksätet. Skor, flipflop, lite kläder, prylar och förmodligen saker jag inte alls behöver egentligen blev dagens fångst. Dagens höjdpunkt var lunchen vi hade på ett mysigt café. Där åt Kelly och jag fetaostsallad med laxbagels och creme cheese. Klagar icke.

_________________________________________________________

Har överfört, rensat och framkallat en hel del bilder under veckan som gått. Bytte bilder med Bryce så att vi har varandras och det är uppe i ett tusental foton efter dessa månader jag varit här. Kor, traktorer, kaffekoppar och höbalar pryder de flesta foton och jag blir glad när jag bläddrar igenom bildmappen ’Yarrawonga del.2’.

Inte trodde jag att jag skulle komma tillbaka hit och träffa denna underbara familj. Detta möte var inte med på min att göra –lista i Australien om man säger så. Flexibel är ett starkt ord i detta sammanhang, chanstagning passar bättre. Och chansen jag tog att komma tillbaka hit för att umgås med dessa människor blev som ni förstått vid detta laget – succé.

 
Även om Bryce inte är här för tillfället, så är det med ett leende på läpparna man kommer in i detta hus. Det som till en början kändes ovant med alla runt omkring känns idag helt naturligt. Det är för det mesta någon som har TV:n på hög volym, någon som duschar, någon som lagar mat och någon som pratar i mobilen genom högtalaren.

Saker jag fick halvt panik över i början känns idag rätt fåniga och jag ser istället allt detta sällskap som en tillgång. De gör min vardag och en mer lättsam familj får man leta efter. Oavsett om det handlar om vem som ska skjutsa vem, vem som ska handla den där mjölken på Woolworths eller vem som ska dammsuga så är det aldrig något problem.

Lärorikt att bo i andra familjer för att se hur vardagen fungerar på annat håll.  Nu känner jag istället hur mycket jag kommer sakna allas sällskap och det infinner sig en liten panikkänsla bara genom det. Tur är väl att jag har de fyra personerna som betyder mest i mitt liv på hemmaplan. Utan ert stöd hade denna resa inte varit genomförbar.

Mor, Far, Anna och Eric – snart ses vi.

____________________________________________________________

Hösten gör sig påmind mer och mer för var dag som går och det känns gött inombords vid tanken på att man kommer hem till varmare klimat. Inga sommartemperaturer än men vi går i alla fall mot sommar där hemma. Här går vi mot vinter.

Yarrawonga för mig har alltid inneburit 35-40gradiga temperaturer där solens strålar riktigt bränner under dygnets varmaste timmar. Att gå gatan fram i jacka med en mugg fylld av varm choklad passar inte riktigt in här. Vanligtvis är det ju shorts, flipflop och en tvåliters vattenflaska under armen. 

Ibland kikar solen fram och värmer gött i ett hörn i lä från vinden. Solbrännan är ett minne blott och det är alltså en helt vanlig Sara som anländer till Sverige om ett par dagar.

Håret har möjligtvis blivit en nyans ljusare men annars skulle jag inte vilja säga att det är en hundraprocentig backpacker som återvänder hem. Med det menar jag att jag är utan solbränna, halvtrasiga urtvättade kläder och tovigt hår på huvudet. Nej, istället är det en nästan 25-årig, glad och förväntansfull Orlekatös med en enorm längtan efter en Kopparberg Äpple 7.0 som står där på Arlanda. Cider och sommar alltså. Snart är det vi, hajjemen!  

Jodie & jag på trädgårdsjobb.
Projekt målning är numera avklarat och de prickiga målarkläderna ligger i soptunnan.
Jodi & hennes far John som förövrigt är en av de mest karaktäristiska människorna jag någonsin mött.
 

Håller på och packar mina väskor inför hemresan men det går sådär om jag ska vara helt ärlig. Flygbiljetten tillåter max 30 kg i det incheckade bagaget och det borde ju inte gå att överskrida? Jo, det kommer jag förmodligen göra. Men det får lösa sig.

Goaste, och också sista, kvällen ute hos korna.
Fick provköra denna häromdan...
 
 
Ett inlägg som sammanfattar månaderna som gått i både bild- och textform är påväg...
 

Mothers Day

Publicerad 2014-05-11 13:03:13 i Allmänt

Idag - söndagen den 11 maj - firar Australien Mothers Day. Mors dag alltså. Firade därför Bryces mamma Rhonda med brakfrukost i form av Eggs Benedict, blommor och choklad. En bok fick hon även ja.

En mycket lyckad morgon tillsammans med Murray (bror), Kelly (brors flickvän), Bruce (morbror), Ivan (morfar) och så Rhonda då. Härlig familj detta med mycket skratt.

Jag kommer sakna dem. Väldigt, väldigt mycket.

Rhonda.
Morbror Bruce.
 Bror Murray sköter grillen.
Kelly´s Eggs Benedict.
 
Endast tre dagar kvar nu innan flyget lyfter....

hemgång

Publicerad 2014-05-07 04:11:59 i Allmänt

Som det framgick på Facebook under gårdagen har jag nu bokat hembiljett. 

Den 15:e maj trillar jag in i ankomsthallen på Arlanda efter en go flight på endast 22 timmar. Jämför detta med de 33 som det tog att komma hit. Flyget lyfter från Melbourne onsdagen den 14:e, mellanlandar i Doha (Qatar) och sedan direktflyg därifrån till Stockholm. 

Inget stopp i varken Kina eller London alltså. Så jäkla skönt att slippa snurra runt bland Heathrows alla terminaler. Kostade visserligen en slant att komma hem denna gången, men det blir väl lätt så när man bokar en biljett nära avgångsdatum. 

En vecka kvar på australiensisk mark alltså och tiden kommer gå fort. Min "att göra innan jag åker-lista" är full av saker att inhandla och ärenden att utföra. Växla in mynt, köpa ytterligare ett par boots och framkalla foton är några av punkterna. 

Bryce åker imorgon, torsdag, till USA på affärsresa och blir borta i cirka två veckor. Lite därav anledningen att jag sitter här med min bokade flygbiljett i handen. Yarrawonga i all ära men utan sällskap kan det bli en aning segt. Och med en svensk sommar runt hörnet känns detta beslut helt rätt. 

Har även grunnat ut vad mina sista blogginlägg ska handla om. Många bilder med tillhörande text som berör mig och förhoppningsvis er, mina läsare. Ska skriva ihop något bra här i dagarna :) 

Fram tills dess, ha en fortsatt bra vecka allesammans så ses vi snart.
 

ny vecka

Publicerad 2014-05-05 00:42:39 i Allmänt

Måndag och ny vecka då. Helgen har varit kanon med lite av varje. Matlagning, film, ett par groggar och sovmorgon. Kollat till kor och fixat staket har också hunnits med. Tiden rullar på fort när man har roligt... :) 

Nu ligger jag här i sängen och knappar på displayen. Ögonen vänjer sig sakta vid morgonljuset och magen säger att frukost är inte att tänka på eller? Blir en heldag ute hos Jodi idag där vi ska klippa gräs och måla färdigt mitt typ fyra veckor långa "projekt" som aldrig verkar bli klart. 

Har sett många fina raggarbilder från helgen hemma. Ser ut att ha varit en lyckad helg där också. Årets höjdpunkt om inte annat. 

Nej, dags att ta tag i livet. 
Trevlig måndag på er :)


höst

Publicerad 2014-05-01 04:16:47 i Allmänt

Befinner mig just nu två timmar söder om Yarrawonga i staden Bendigo. Här skiftar trädens löv i rött och gult och folket på gatorna bär jacka. 

Hösten är här med andra ord. 

Så jäkla gött att komma hem till sommaren, solen och värmen ...

ANZAC Day

Publicerad 2014-04-29 10:40:00 i Allmänt

29:e april idag. Är nyss hemkommen från en tur ut till korna där vi lastade av höbalar. Det är förvånansvärt hur mycket man ser genom ett lastbilsfönster egentligen. Mycket mer än när man glider runt i personbilen på marknivå.

Masken jag är på om du vill ha sällskap en dag på vägen!

Det går en bro över Lake Mulwala och Murray River som också binder de två delstaterna tillsammans. På södra sidan floden är Victoria och delstaten där vi bor. I norra delen ligger New South Wales där bland annat Sydney håller hus. Denna bro är konstruerad på sämsta tänkbara sätt och har en skarp kurva mitt i som får en att sitta på helspänn när man får möte.

Att sitta i passagerarsätet i en fullastad lastbil är ännu värre. Man väntar på att haka i nästkommande möte eller någon av pelarna längs med sidan. Läste dock i tidningen för någon vecka sedan att de ska påbörja ett bygge för en ny bro här så småningom. Det är nog tur det. Förvånar mig att ingen kört ut i vattnet än…

Kvälls-shift på åkern.
 
Broar och delstater i all ära. Detta inlägg var dock tänkt att handla om ANZAC Day som vi firade den 25 april. I fredags alltså. 

ANZAC står för ’Australian and New Zealand Army Corps’ och innefattar soldater och trupper som tjänat dessa två länder under bland annat de två världskrigen. Den 25 april varje år hedras dessa soldater för deras mod vid de olika slagen och marscher samt tal hålls över både Australien och Nya Zeeland.

Denna dag är en så kallad Public Holiday vilket innebär ledig dag från arbete. Vår dag såg istället ut så att vi steg upp runt 04.30 och klädde på oss varma kläder. Trängde oss in i en knökfull bil och begav oss till Mulwala (norra sidan bron) där själva ceremonin ägde rum. Här stod vi tillsammans med ett tusentals andra personer och lyssnade till känslomässiga och personliga berättelser från barn och barnbarn vars förfäder varit med i de olika krigen.

Många tårar såg jag rullade hos publikens äldre skala och allt var mycket, mycket rörande. Har aldrig tidigare varit med där man hedrat krigssoldaterna på detta sätt och det var en väldigt fin ceremoni. Alla fick vid ingången var sin röd liten blomma som efter alla tal var genomförda, lades vid den gemensamma gravstenen. På den svarta gravstenen fanns texten ’Lest we forget’ ingraverat och det var många sammanbitna miner bland publiken under själva blomgivningen.

Dagens första solstrålar letade sig fram till oss runt 6-snåret och alltihop avslutades med trumpet- och säckpipespelning. Gåshuden var ett faktum!

Tog inga bilder på detta utan det får istället bevaras i minnet. Första ANZAC-dagen firad på ’rätt’ sätt då. Känns bra även om man inte är australiensisk eller nyzeeländsk medborgare. Måste även få tillägga att den kostnadsfria frukostbuffén som följde efteråt kändes även den helt rätt. I alla fall i magsäcken.

 
Långhelgen fortsatte med god matlagning av Bryce’s syster Dearne som hälsade på från Melbourne där hon vanligtvis håller hus. Hemmagjord Chicken Parmigiana (ugnsbakad kyckling med tomatsås och ost) med klyftpotatis och chokladpudding till efterrätt. Vi alla åt som om vi aldrig sett mat förr. Tror jag räknad till 10 personer runt matbordet och med det kommer också en viss ljudnivå. Åh, jag måste nästan spela in hur dialekten och språket låter och sedan spela upp det för er där hemma.

Inte nog med att australiensarna har en annorlunda dialekt i sig, så är denna familj även från landet och pratar därmed bonnigare än bonnigast. Det kan nog lätt liknas med tiahölmska där många ord inte ens existerar i ’vanlig’ svenska.

Hjärnan går därför på högvarv och allt mummel blir lätt tröttsamt efter ett tag. Man stänger liksom av automatiskt när det blir för mycket ljud och röster samtidigt. Plötsligt väcks man upp ur sina dagdrömmar av frågan ’so what do you think about it Sara?’. ’ööö, I don’t know’ brukar vara standardsvaret och funkar förvånansvärt bra i de flesta lägen. Pratet fortsätter ändå samma sekund som jag uttalat sista ordet i mitt korta svar. Ett tips för er som mot all förmodan hamnar i denna sist någon gång; le och se glad ut :)

___________________________________________________________________________

En som inte riktigt såg lika glad ut häromdagen var Bryce. Ja, jag vet att hans namn nämns ungefär var femte mening men nu är det så att vi umgås ju trots allt varje dag. Han i alla fall, inget namn uttalat, körde fast riktigt jävla ordentligt på ett av hans gärden. Först med personbilen, sedan med traktorn som han försökte dra ut bilen med. När även traktorns däck letat sig ner i den djupa leran åkte han och hämtade hö-lastaren som tydligen brukar tåla en del. Och vad hände? Hajjemen, fastkörning där med.

Med tre fordon fastklistrade i leran och med regn på ingång var det en rätt stressad Bryce som åkte till garaget och hämtade ut den största traktorn han kunde hitta. Med den lyckades han dra ur alla tre fordonen och en lättad och enormt skitig Bryce kunde slutligen andas ut.

Ytterligare ett bevis på att denna jord och lera aldrig är att lita på alltså. För en annan såg marken helt ofarlig ut med endast en par oskyldiga vattenpölar på ytan. Av de meterdjupa hjulspåren att döma var verkligheten något helt annat och beviset på detta ser ni på bilden nedan:

 
Tog häromdan en promenad runt området i morgonsolen och fick oväntat nog en följeslagare. En brun hund kom glatt springandes mot mig och jag vände mig snabbt om för att se om det möjligtvis var så att hundens ägare stod bakom mig. Så var inte fallet. Nej då, det var mig han ville följa och för er som vet är inte hundar mina bästa vänner. Framförallt inte en utan varken nummerbricka eller vidare hyfs. Vilse var han nog också stackarn.

Detta är tredje gången i mitt snart 25-åriga liv det händer att en främmande hund anser att hon den där hundrädda kvinnan där borta ska bli mitt offer. Henne följer vi tydligen. Sist detta inträffade var hemma i Tibro där en svart hund av för mig okänd art hittade till min parkerade bil med mig sittandes i framsätet. Hunden kubbade förvirrat runt på gatan och var nära att bli överkörd av trafiken. Jag sprang upp i lägenheten, hämtade första bästa snöre (detta kom från mina goaste mysbyxor), sprang ner och mötte hunden som såg mer och mer förvirrad och vilse ut.

Satte oss ner på gräsmattan utanför Netto och väntade. Och väntade. När ingen ägare syntes till ringde jag polisen som inte heller han fått något samtal angående någon bortsprungen hund. Satt säkert i två timmar till innan en grå Saab stannade till och ägarens ena barnbarn hoppade ur och frågade försiktigt om det där verkligen var min hund. ’Hepp, han är din om du vill ha honom’ tror jag att jag svarade och ett leende spred sig över barnbarnets ansikte. De hade hittat honom. Hittelön på 500 kr och en Dagens Ros i SLA fick även mitt ansikte att skina upp. Pengar är ju fint va?

 
Denna snyfthistoria hör alltså till samlingen Bortsprunga hundar och häromdagen kunde ytterligare ett kapitel skrivas.  Den bruna hanhunden var fast besluten att han skulle följa mig på min motionsrunda och han struntade helt i alla de andra förbipasserande. Parken jag promenerade runt i hade även regeln att ha hunden i koppel och blickarna var många från alla människor vi mötte.

Frågade var och varannan person om de kände till hunden i fråga men det var ingen som nappade på det. De undrade nog mest vem den halvsvettiga kepsbeklädda tjejen med brytning var. Så efter någon timmes omkringspringandes beslutade jag att sätta mig ner längs med sjökanten och låta honom hämta andan. Där satt vi en bra stund och han låg i princip på mina skor och stensov. Dreglade gjorde han och.

Solen gick sakta ner och när myggen började vakna till liv började jag så smått stega hemåt i hopp om att han hade tröttnat på mig.  Och till min stora förvåning verkade någon där uppe ha lyssnat på mina böner, för utan någon som helst förvarning sprang hunden åt andra hållet och jag lämnades återigen ensam i motionsspåret. Jag stegade hemåt och är rätt säker på att hunden hittat sitt hem i vårt bostadsområde.

Lake Mulwala.
 
Ikväll är ett besök på puben inplanerat tillsammans med Liam - Bryce´s vän som ska åka utomlands och jobba om ett par dagar. Blir till att säga hej då på ett tag och önska honom lycka till. Har haft hand om kvällsfodringen bland Jodi´s hundar och hästar ett par kvällar denna vecka då hon jobbar sent.
 
Målningen av hennes cattle-yard är nästintill färdig och i helgen blir det eventuellt en trip ner till Melbourne. Skulle gärna vilja besöka en nyöppnad restaurang där en bekant till mig och Annelie jobbar som kock. Vore spännande och se vad för slags mat som han lagar till. Gott är det nog i vilket fall.

Hepp. Dags för dusch, dofta gött och pub.

Trevlig kväll på er.

Jodi's häst Fay samt Red-backsspindeln jag fotade häromdan...
 

söndag

Publicerad 2014-04-27 07:13:43 i Allmänt

Söndag idag och en ledig dag. Biobesök med mat blir det ikväll och det ska bli gött att komma iväg till stan en sväng. 

Tack Catharina för alla fina bilder från vårbruket. 

7 månader

Publicerad 2014-04-25 04:20:35 i Allmänt

yes, då har man varit här i sju månader. Skumt! Denna månad som nyss passerat vet jag inte riktigt vart den tagit vägen.. men förbrukad är den iallafall :) 


EASTER

Publicerad 2014-04-23 11:28:00 i Allmänt

 

Påskhelgen kunde inte blivit bättre. Dessa dagar med camping, jakt och påskeld har susat förbi och nu sitter man här i Yarrawonga igen. De uppackade kläderna luktar rök och duschen vid hemkomsten var mycket efterlängtad.

 

Fredagen

Efter att ha utfodrat kor och druckit den traditionella take-awaykaffen frrån Yarrawonga Bakery på morgonkvisten, gav vi oss iväg. Med fullpackad bil innehållande campingstolar, swags, eskis, campingkök och alkohol styrde vi norrut med staden Condobolin som mål.

Här äger Bryce med familj ytterligare en gård som de i nuläget hyr ut till en familj som brukar jorden åt dem. Bilresan tog ungefär sex timmar och på vägen upp rullade vi igenom små samhällen som alla annonserade ”Happy Easter” genom dekaler och skyltar. Måste få säga att det är fasen inte mycket som slår en road-trip. Go musik, något gött att äta på vägen och trevligt sällskap. Sverige som Australien, spelar ingen roll.

 
Mörkret föll snabbt där runt 18-tiden och vi anlände till campingplatsen lite för sent i nattsvart mörker. Väl där anslöt vi oss till de andra som redan hunnit tända brasan och ätit sin middag. Ups. Slängde ihop en snabbpasta (utan kött då eftersom det var Långfredag) där på gasolköket och efter det öppnades första cidern samt mashmallowpåsen.

Förutom vi i vårt gäng var det även två andra familjer där för en jakt- och campinghelg. Tror vi räknade till 12 stolar runt elden och det var roligt att sitta och lyssna på allt prat. Australiensare har sin speciella humor och jag tycker det är jäkligt svårt att följa med emellanåt. Dialekten och orden blir lätt lite röriga efter ett tag. Och nej, det har inget med ciderintaget att göra. Inte alls.

Första kvällen blev iallafall rätt lugn eftersom dagen och resan varit lång. Långfredagen levde upp till sitt namn om man säger så. Vecklade därför ut swagen på bilflaket och hann skymta ett hundratal stjärnor i himlen ovanför innan ögonlocken tillslut föll ihop. Att få somna in till ljudet av en sprakande eld, dova röster och bakgrundsmusik i form av en mörk, knorrande amerikansk countryröst är svårslaget.

Camping på gårdsplanen.
Swag.
Scott kände för att va värst.
Kelly&Murray 
 
 
Lördagen

Från att ha gått och lagt sig med kalla händer och fötter i en stjärnklar natt för att sedan vakna upp till strålande solsken, får en lätt på fötter. Frukost i form av ägg och bacon gav oss ny energi och vi alla stod och njöt av solens varma strålar. Runt 20 grader skulle jag tippa på. Dock kalla vindar. I alla fall, ska försöka att inte vara så svensk och prata om vädret.

Efter frukosten gav vi oss ut tillsammans med Rob som också brukar gårdens mark. Han visade oss runt kring alla tusentals areal och det var intressant att se hur en gård såg ut i detta område.

Skiljde sig en del från marken här i Yarrawonga då vi har mer vatten i form av kanaler, sjöar och därmed mer grönska. Här kunde man istället se andra sorts växter som förmodligen trivs och växer bättre i ett torrare klimat. Även sådden var skillnad. Här uppe gick det inte alls att så lika tätt som här nere då marken inte kan ge näring till samma mängd skörd.

________________________________________________________________

Efter den guppiga rundturen i gårdens gamla pick-up packade vi ihop gevär och ammunition för dagens nästa grej – jakt! Under fem timmars bilåkande skymtade vi en och annan räv, vildkanin och framförallt kängurur. Det bör tilläggas att har man en basic jaktlicens här får man skjuta de två förstnämnda.
 
Jag fick vara chaufför och tuffa runt på tvåans växel längs med dammiga vägar bland träd och buskar. En lätt knack på biltaket innebar att ett djur fanns i sikte och foten trycktes automatiskt på bromspedalen. Denna dag blev jaktlyckan inte särskilt stor men det var ändå roligt att få komma ut i skogen och känna spänningen. Vad finns bakom nästa krön?
 
Frukost innan jakt.
Mitch&Scott
 
Mat (långkok i form av lamm med grönsaker), alkohol och skitsnack runt elden var vad kvällen innehöll och det behövs inte mer än så för att trivas. Drog även ut på nattjakt med Mitch’s terrängbil Can Am men det blev ingen större fångst. Det enda som återvände hem till campingen var ett par kvistar till att grilla mashmallows med. Lika bra det kanske.
 

Söndagen

Ägg och bacon igen. Helgen har väl inte varit i nyttigaste laget om man säger så. Men gott var det. Prickskytte med tomma vattenflaskor och coca-colaburkar blev förmiddagsunderhållningen och jag försökte öva på mina skills vilka är helt obefintliga i jämförelse med de andra i sällskapet. Mitch som varit aktiv i det militära prickade minsta lilla sten och det var bara att sitta där och beundra.

Rob (bonden på gården) svängde förbi vårt läger runt middagstid med en bekymrad min. Han höll nämligen på att samla ihop sina ungdjur för transport men kunde inte hitta 15 av dem. Och vi klandrade honom inte. Betet djuren gick på var gigantiskt! Han bad därför om vår hjälp att hitta dessa bortsprungna djur och vi såg alla en chans till att förena nytta med nöje. Leta efter tama djur och samtidigt jaga vilda.

Prickskytte.
 
Bryce och jag fick den stora äran att köra en gammal Hillux som sett sina bättre dar. Med nedvevade rutor och gevären i högsta hugg satte vi oss tillrätta på det röddammiga bilsätet och körde iväg. Färden pågick i cirka fyra timmar och under denna tid hann vi ’hitta’ åtminstone fem av de femton borttappade djuren. Vi var väl inte helt säkra på om det var rätt djur eller ej då det var blandade djur på samma bete.
 
Vi var säkert ett tiotal personer i olika fordon så som fyrhjulingar, motorcyklar och terrängbilar som letade. Murray (Bryce’s bror) flög över markerna med sitt privata flygplan och lyckades även han hitta ett par av djuren. Ganska lyckat alltså.
_____________________________________________________________

Under bilfärden gick det en sån där känsla genom kroppen och hjärnan igen. En sån där känsla som innehåller frågan ’hur hamnade jag här’?. Här sitter vi i en gammel bil som hoppar fram på rödfärgade skogsvägar med hundratals kängurur (nej, jag överdriver inte) hoppandes runt omkring oss. Letandes efter bortsprungna kor till en bonde jag aldrig träffat.

I sätet bredvid ligger ett gevär som personen bredvid mig använde flitigt för att döda harar och rävar. Vyn över vidderna är något obeskrivligt vacker och något som bör upplevas för att förstå vad jag menar. Det finns liksom inget stopp där borta i horisonten. Håret flyger lite var stans på grund av korsdraget och dammet på solglasögonen torkas av var 10:e minut för att kunna se klart. Bilen som river upp ett moln av rödfärgad jord och får det i backspegeln att se ut som en vägg av dimma. Kan även hända att den gröna traktorbeklädda stubbyholdern är framplockad och innehåller en cider av det godaste slag. Solen värmer och allt är bara gött.

Ah, en Påskdag att minns helt klart.

 
Måndagen

Sista dagen och därmed hemfärd. Packade ihop det mesta direkt efter frukost och begav oss senare iväg till gårdens högsta kulle för sökandet av mobiltäckning. ’Endast SOS’ prydde allas display under helgen men vi hade fått tips om att det gick att få täckning på ett enda ställe. Vägen hit var snitslad med vita plastband fastknutna i trädgrenar och vi förstod att här ute är mobilkontakt ingen vardag. Det är nog mer en lyx.

Med ett streck på mobilen lyckades ett fåtal SMS komma fram och vi kunde konstatera att ingen större skandaler skett där hemma. Måste få säga att det var bara skönt att inte ha någon täckning och bara umgås med personerna på campingplatsen. Det är ju sällan man är offline längre eller hur man ska säga.

______________________________________________________________

Bilresan hem gick fort och vi stannade efter ett par timmar för lunch i West Wyalong. Sallad var det enda min mage skrek efter och det var välbehövligt efter allt kött vi ätit. Lamm, stek, hamburgare, korv och bacon blir rätt maffigt efter ett tag.

Denna påsk kommer alltid vara ett ljust minne. Annorlunda och helt annat vad jag trodde att camping häromkring skulle innebära. Skönt och lättsamt folk gjorde det hela bättre och att sova under en stjärnklar himmel får nog vem som helst att somna med ett leende på läpparna.

 

Så, tack för detta allihop!

 

onsdag.

Publicerad 2014-04-22 23:48:43 i Allmänt

Inte mycket som slår helgen som nyss passerat. Skratt, sol och fantastiskt sällskap. Ett inlägg kommer!

Hoppas påsken hemma har varit liknande vad jag just beskrev. Av bilderna att tala verkar ju solen visat sig lite var stans i landet. 

Vill också nämna att just nu befinner sig min kära mor i landet vid namn Amerika. Ett kortare besök i New York är inplanerat för att sedan flyga vidare mot Chicago, Illinios. Runt delstaten har vi mängder med släktingar som vi lyckats hålla kontakten med under alla år och generationer. 

2011 flög jag över från Kanada till USA och hälsade på en hel bunt ur Fribergs-klanen och det kan vara något av det bästa jag gjort. Det är ju vår familjs historia som fortsatt i ett annat land. Nu ska min mor få uppleva detta och jag är så glad för hennes skull. Tanken på att jag skulle kunna ta ett flyg över vattnet och träffa henne och moster Birgitta gör mig glad och ledsen på samma gång. 

Ha en oförglömlig resa nu mamma.
Det är du värd. 

påskveckan

Publicerad 2014-04-17 08:16:00 i Allmänt

Yarrawonga i april är något jag aldrig tidigare skådat. Grönt gräs med friska vindar och människor som går runt i tröja och långbyxor. Inga 40-graders temperaturer utan behagliga 25. Shorts, flip-flop och vattenskidor längs med floden är nu ett minne blott och folk befinner sig mer inomhus framåt kvällen. Precis som ni där hemma har vi ställt om klockan och det börjar nu mörkna redan vid kl 18.00.

Annars känns tiden nu som en perfekt svensk sommardag. Inte för varmt och inte för kallt. Frågar du lokalbefolkningen skulle de istället svara en kall höstdag. Maj klassas som vintermånad här och man kanske till och med måste ta på sig en vindjacka. I-landsproblem – oh ja.

Allt gräs som nu klipps hejvilt i grannarnas trädgårdar doftar gott och hemma på något sätt. Inga fler brungula gärden där man är rädd för bränder och starka vindar. Nä, gräs och ogräs har börjat leva sitt eget liv och vattendrag samt bäckar fylls upp med regnvatten. Bönderna jublar då de flesta nyss börjat med sådden och en ny säsong börjar ta form.

Samma hage - april överst och december underst.
 
Nu har det nästan gått en månad sedan jag kom tillbaka hit efter Bali. Blandade känslor där får jag säga. Hemtrevlig känsla att vara tillbaka bland välkända och omtyckta ansikten i denna småstad men också en känsla att vara tillbaka på ’ruta ett’.

Till Yarrawonga kom jag ju egentligen endast för att jobba med skörden för att sedan ge sig ut på resande fot. Återbesöket var inte planerat om man säger så. Men när man tänker på det - vad gör det då? Det är inte mycket annat här i Australien som jag känner att jag bör se innan hemgång då östkusten, Outback och nu delar av västkusten är gjord. Visst, de norra delarna är ännu inte utforskade men jag har inte riktigt någon dragning dit. Bali och Gili-öarna är avbockade och nya minnen är skapta med vänner hemifrån.

Så därför känns ett par månader extra här i Yarrawonga ändå helt okej. Och med dessa människor runt omkring mig är det svårt att inte trivas. Förundras gång på gång hur öppna och välkomnade vissa människor kan vara till främlingar.

Bryce med familj är några av de trevligaste jag träffat här och jag vet redan nu att saknaden efter dem kommer vara stor. Får jag chansen när jag är äldre ska jag bannemej också öppna dörren till förbiresande och hjälpa dem på vägen. Man vet ju aldrig vilken historia de bär på eller vad de kan lära en. Resande när det är som bäst?

___________________________________________________________________

Vardagen ser ut som så (pappa detta är mest till dig) att jag jobbar fortfarande hos Jodi där jag hjälper henne med saker på gården. Jodi jobbar även som trädgårdsmästare och har därför fått chansen att följa med henne till olika ställen för ett par timmars trädgårdsjobb. Där hjälper jag bland annat till att klippa gräs vilket jag har kommit på att jag älskar. Lämna därför gärna gräsklippningen till mig i sommar far...

Och vilka gårdar det häromkring finns eller! Var på ett helt magiskt ställe igår med pool, enorm trädgård, stall för galopphästar, ridbanor och ett stort tvåvåningshus. Inte nog med att de hade Murray River som granne så låg även stället vackert inbäddat bland oliv- och vinodlingar. Det var med en viss tveksamhet som jag klampade in med mina leriga boots och trasiga jeans. ’Förstör inget nu Sara’ var det enda jag tänkte. Resultatet blev ett par timmars slit riktigt bra och vi fick egenproducerat vin och choklad som tack av gårdsägaren. Tackar.

Familjens bondgård besöks nästintill dagligen där vi utfodrar djur och kollar te’t. Har haft skyfall ett par dagar med ofrivilliga inlandssjöar som följd. Korna verkar älska det då de springer rakt igenom och verkar inte bekymra sig det minsta att alla fyra ben befinner sig under vattenytan.

Utfodringen har blivit ett litet bekymmer då den annars så torra jorden nu är mjuk och hal. Inget fäster! Det är en stor skillnad på vår bruna jord och denna röda och lastbilens däck slirar rätt gött när man ger sig ut på ängen.

Snabbutfodring.
Cubes.
Det har kommit en del regn under veckan...
 
Personligen tycker jag det är lite idiotiskt, men ganska kul, att chansa och köra rakt igenom de sjöliknande vattenpölarna med risk för att fastna. Bryce tycker det är mer än bara ganska kul. Han har varit i extas de senaste fem dagarna.
 
På med fyrhjulsdriften för att sedan med en hand på ratten och den andra ivrigt filmandes med mobilen slira sig igenom vem vet hur många hundra meter av vatten. ’Fastnar vi är de la bara att hämta traktorn’ är det skrattande svaret jag fått. Då är ju nästa fråga vem av oss som ska traska ut genom vattnet och hämta den?
___________________________________________________________________________

I veckan har jag hunnit med att skåda två av Australiens farligaste djur. En Redback-spider och en Brown-snake. Den lilla sketna men ack så giftiga spindeln bodde gött i tjurarnas foderkrubba och medan jag skräckslagen sprang åt ena hållet (ifrån krubban) sprang Bryce emot den med en pinne i högsta hugg. Idiotiskt det också. Ormen då? Mm den låg och solade sig på grusvägen när jag i helgen skulle utfodra några hästar.

Vid första anblicken såg detta ut som en brun pinne men ju närmare jag kom såg jag hur denna pinne började röra på sig. Jag ’hann’ inte styra undan utan efter en viss duns under bilens ena däck förlorade Australien en av sina ormar. Kvar lämnades min puls och mitt hjärta som i princip slog utanför kroppen.

Sånt där går nog aldrig att vänja sig vid?

Båda bilderna från Google.
 
Lucern.
 
Förra veckan blev jag bjuden på lunch med Bryces barndomsvän Ellinor och hennes mamma Linda i Wangaratta. Detta är förmodligen det tjejigaste jag gjort denna vecka. Att få hoppa ur leriga och stinkande arbetskläder, ta en dusch, klä på sig normala kläder, parfymera sig med lite Dofta gött, åka in till stan, ta en chai-latte och en grillad ciabatta och prata om normala saker.
 
Inga diskussioner om vare sig hö, kor, traktorer, grannar eller matlagning. Istället satt vi där och pratade om hennes och Peters nyfödda dotter Grace, husköp, resor, kärleksproblem och framtidsdrömmar. Mycket bra för själen att komma iväg en sväng och få chans använda den nyinköpa mascaran som varit oöppnad sedan januari.
_________________________________________________________________

Fortsätter med lite historier ur mitt så upptagna liv. Eller nej inte upptagna -bekväma liv passar bättre. Jag nämnde ju tidigare hur jag mosade en orm där på grusvägen på väg ut till hästhagen. Förra helgen var Jodi och henne far John på Farm show och Rodeo i Sydney och jag fick möjlighet att bo på hennes fina gård i tre nätter. Där har hon tre stycken hundar, hästar och kor som alla skulle ha mat och kollas till. Hur mysigt som helst.

Kändes som om man hade sin egen lilla gård när man traskade runt i gummistövlar på fötterna och hundmat under armen. Byta täcke på hästen och sedan lyssna på det välkända ljudet när en häst tuggar på hö.

Få vakna upp, dricka te, kolla ut genom köksfönstret, möta solens strålar och bara andas. Mm, helgen hos Jodi gick fort och man har ännu en gång fått bekräftat för sig att det är på landet man hör hemma. Att få njuta av tystheten, djuren, fåglarna och den enorma friheten ger mig en sådan glädje så jag vet inte vad.

Hemma hos Jodi.
 
Påsken är på ingång där hemma - så även här. Förutom Hot Cross Buns från bageriet finns det nu mänger med chokladiga påskägg och smaskiga recept i matbutikerna. Imorgon fredag anses vi äta fisk istället för kött och det verkar vara rätt hårt på detta i denna familj. Ska bli intressant då det bara är jag och Rhonda (moder) som äter denna delikatess.

Helgen i övrigt ska spenderas i ett samhälle som heter Condobolin och ligger i grannstaten New South Wales. Där ska vi och ett 10-tal mer personer campa och sova i Swags under bar himmel. Bryce och hans familj har ytterligare en bondgård här och det är på deras mark vi ska grilla korv över öppen eld (ej på fredag då!), köra Off-road i skogen, skjuta vildkaniner, sitta nersjunkna i var sin campingstol med en alkoholhaltig dryck i handen och prata skit.

Murray&Kelly (Bryces bror med flickvän) ska följa med och vi planerar att stanna där i tre nätter. Bilresan upp beräknas ta runt fem timmar och med go musik i högtalarna och trevligt sällskap tror jag detta blir riktigt bra.

Ska bli skönt att komma iväg en sväng och se ett område man aldrig sett. Skrev ju i tidigare stycke att jag inte riktigt har något sug att se mer av Australiens yta, men på detta sätt är det bara positivt.

Det blir en annan känsla när du vet att du har ett ’hem’ att komma hem till där du har dina kläder, en varm dusch och ett riktigt kök. Inget hostel där du delar badrum och sover i en gnisslande säng. Ja, att komma iväg ett par dagar/nätter kan nog bara göra gott.

 

Får passa på att önska en Glad Påsk till er alla.

Den glödstekta sillen hemma i Orleka gör sig påmind emellanåt men vi får spara den till 2015, right?

 
 

snart.

Publicerad 2014-04-15 10:27:01 i Allmänt

Det va då satan va dålig jag är på att uppdatera här för tillfället. Skulle ju vilja skylla på att jag har haft för mycket att göra men det är snarare tvärt om. 

Skärpning!

Imorgon kommer därför ett inlägg med massor av bilder. Från kohagen, helgen hos Jodi och lite annat blandat. Hittills är bildantalet uppe runt 30 så bered er på en bildbomb. 

Fram tills dess ska jag fortsätta att göra minsta möjliga och faktiskt bara njuta av att vara här. 

Trevlig kväll ! 
Min profilbild

Sara

på rundresa i Australien för andra gången.

Senaste inläggen

Arkiv