australien

ANZAC Day

Publicerad 2014-04-29 10:40:00 i Allmänt

29:e april idag. Är nyss hemkommen från en tur ut till korna där vi lastade av höbalar. Det är förvånansvärt hur mycket man ser genom ett lastbilsfönster egentligen. Mycket mer än när man glider runt i personbilen på marknivå.

Masken jag är på om du vill ha sällskap en dag på vägen!

Det går en bro över Lake Mulwala och Murray River som också binder de två delstaterna tillsammans. På södra sidan floden är Victoria och delstaten där vi bor. I norra delen ligger New South Wales där bland annat Sydney håller hus. Denna bro är konstruerad på sämsta tänkbara sätt och har en skarp kurva mitt i som får en att sitta på helspänn när man får möte.

Att sitta i passagerarsätet i en fullastad lastbil är ännu värre. Man väntar på att haka i nästkommande möte eller någon av pelarna längs med sidan. Läste dock i tidningen för någon vecka sedan att de ska påbörja ett bygge för en ny bro här så småningom. Det är nog tur det. Förvånar mig att ingen kört ut i vattnet än…

Kvälls-shift på åkern.
 
Broar och delstater i all ära. Detta inlägg var dock tänkt att handla om ANZAC Day som vi firade den 25 april. I fredags alltså. 

ANZAC står för ’Australian and New Zealand Army Corps’ och innefattar soldater och trupper som tjänat dessa två länder under bland annat de två världskrigen. Den 25 april varje år hedras dessa soldater för deras mod vid de olika slagen och marscher samt tal hålls över både Australien och Nya Zeeland.

Denna dag är en så kallad Public Holiday vilket innebär ledig dag från arbete. Vår dag såg istället ut så att vi steg upp runt 04.30 och klädde på oss varma kläder. Trängde oss in i en knökfull bil och begav oss till Mulwala (norra sidan bron) där själva ceremonin ägde rum. Här stod vi tillsammans med ett tusentals andra personer och lyssnade till känslomässiga och personliga berättelser från barn och barnbarn vars förfäder varit med i de olika krigen.

Många tårar såg jag rullade hos publikens äldre skala och allt var mycket, mycket rörande. Har aldrig tidigare varit med där man hedrat krigssoldaterna på detta sätt och det var en väldigt fin ceremoni. Alla fick vid ingången var sin röd liten blomma som efter alla tal var genomförda, lades vid den gemensamma gravstenen. På den svarta gravstenen fanns texten ’Lest we forget’ ingraverat och det var många sammanbitna miner bland publiken under själva blomgivningen.

Dagens första solstrålar letade sig fram till oss runt 6-snåret och alltihop avslutades med trumpet- och säckpipespelning. Gåshuden var ett faktum!

Tog inga bilder på detta utan det får istället bevaras i minnet. Första ANZAC-dagen firad på ’rätt’ sätt då. Känns bra även om man inte är australiensisk eller nyzeeländsk medborgare. Måste även få tillägga att den kostnadsfria frukostbuffén som följde efteråt kändes även den helt rätt. I alla fall i magsäcken.

 
Långhelgen fortsatte med god matlagning av Bryce’s syster Dearne som hälsade på från Melbourne där hon vanligtvis håller hus. Hemmagjord Chicken Parmigiana (ugnsbakad kyckling med tomatsås och ost) med klyftpotatis och chokladpudding till efterrätt. Vi alla åt som om vi aldrig sett mat förr. Tror jag räknad till 10 personer runt matbordet och med det kommer också en viss ljudnivå. Åh, jag måste nästan spela in hur dialekten och språket låter och sedan spela upp det för er där hemma.

Inte nog med att australiensarna har en annorlunda dialekt i sig, så är denna familj även från landet och pratar därmed bonnigare än bonnigast. Det kan nog lätt liknas med tiahölmska där många ord inte ens existerar i ’vanlig’ svenska.

Hjärnan går därför på högvarv och allt mummel blir lätt tröttsamt efter ett tag. Man stänger liksom av automatiskt när det blir för mycket ljud och röster samtidigt. Plötsligt väcks man upp ur sina dagdrömmar av frågan ’so what do you think about it Sara?’. ’ööö, I don’t know’ brukar vara standardsvaret och funkar förvånansvärt bra i de flesta lägen. Pratet fortsätter ändå samma sekund som jag uttalat sista ordet i mitt korta svar. Ett tips för er som mot all förmodan hamnar i denna sist någon gång; le och se glad ut :)

___________________________________________________________________________

En som inte riktigt såg lika glad ut häromdagen var Bryce. Ja, jag vet att hans namn nämns ungefär var femte mening men nu är det så att vi umgås ju trots allt varje dag. Han i alla fall, inget namn uttalat, körde fast riktigt jävla ordentligt på ett av hans gärden. Först med personbilen, sedan med traktorn som han försökte dra ut bilen med. När även traktorns däck letat sig ner i den djupa leran åkte han och hämtade hö-lastaren som tydligen brukar tåla en del. Och vad hände? Hajjemen, fastkörning där med.

Med tre fordon fastklistrade i leran och med regn på ingång var det en rätt stressad Bryce som åkte till garaget och hämtade ut den största traktorn han kunde hitta. Med den lyckades han dra ur alla tre fordonen och en lättad och enormt skitig Bryce kunde slutligen andas ut.

Ytterligare ett bevis på att denna jord och lera aldrig är att lita på alltså. För en annan såg marken helt ofarlig ut med endast en par oskyldiga vattenpölar på ytan. Av de meterdjupa hjulspåren att döma var verkligheten något helt annat och beviset på detta ser ni på bilden nedan:

 
Tog häromdan en promenad runt området i morgonsolen och fick oväntat nog en följeslagare. En brun hund kom glatt springandes mot mig och jag vände mig snabbt om för att se om det möjligtvis var så att hundens ägare stod bakom mig. Så var inte fallet. Nej då, det var mig han ville följa och för er som vet är inte hundar mina bästa vänner. Framförallt inte en utan varken nummerbricka eller vidare hyfs. Vilse var han nog också stackarn.

Detta är tredje gången i mitt snart 25-åriga liv det händer att en främmande hund anser att hon den där hundrädda kvinnan där borta ska bli mitt offer. Henne följer vi tydligen. Sist detta inträffade var hemma i Tibro där en svart hund av för mig okänd art hittade till min parkerade bil med mig sittandes i framsätet. Hunden kubbade förvirrat runt på gatan och var nära att bli överkörd av trafiken. Jag sprang upp i lägenheten, hämtade första bästa snöre (detta kom från mina goaste mysbyxor), sprang ner och mötte hunden som såg mer och mer förvirrad och vilse ut.

Satte oss ner på gräsmattan utanför Netto och väntade. Och väntade. När ingen ägare syntes till ringde jag polisen som inte heller han fått något samtal angående någon bortsprungen hund. Satt säkert i två timmar till innan en grå Saab stannade till och ägarens ena barnbarn hoppade ur och frågade försiktigt om det där verkligen var min hund. ’Hepp, han är din om du vill ha honom’ tror jag att jag svarade och ett leende spred sig över barnbarnets ansikte. De hade hittat honom. Hittelön på 500 kr och en Dagens Ros i SLA fick även mitt ansikte att skina upp. Pengar är ju fint va?

 
Denna snyfthistoria hör alltså till samlingen Bortsprunga hundar och häromdagen kunde ytterligare ett kapitel skrivas.  Den bruna hanhunden var fast besluten att han skulle följa mig på min motionsrunda och han struntade helt i alla de andra förbipasserande. Parken jag promenerade runt i hade även regeln att ha hunden i koppel och blickarna var många från alla människor vi mötte.

Frågade var och varannan person om de kände till hunden i fråga men det var ingen som nappade på det. De undrade nog mest vem den halvsvettiga kepsbeklädda tjejen med brytning var. Så efter någon timmes omkringspringandes beslutade jag att sätta mig ner längs med sjökanten och låta honom hämta andan. Där satt vi en bra stund och han låg i princip på mina skor och stensov. Dreglade gjorde han och.

Solen gick sakta ner och när myggen började vakna till liv började jag så smått stega hemåt i hopp om att han hade tröttnat på mig.  Och till min stora förvåning verkade någon där uppe ha lyssnat på mina böner, för utan någon som helst förvarning sprang hunden åt andra hållet och jag lämnades återigen ensam i motionsspåret. Jag stegade hemåt och är rätt säker på att hunden hittat sitt hem i vårt bostadsområde.

Lake Mulwala.
 
Ikväll är ett besök på puben inplanerat tillsammans med Liam - Bryce´s vän som ska åka utomlands och jobba om ett par dagar. Blir till att säga hej då på ett tag och önska honom lycka till. Har haft hand om kvällsfodringen bland Jodi´s hundar och hästar ett par kvällar denna vecka då hon jobbar sent.
 
Målningen av hennes cattle-yard är nästintill färdig och i helgen blir det eventuellt en trip ner till Melbourne. Skulle gärna vilja besöka en nyöppnad restaurang där en bekant till mig och Annelie jobbar som kock. Vore spännande och se vad för slags mat som han lagar till. Gott är det nog i vilket fall.

Hepp. Dags för dusch, dofta gött och pub.

Trevlig kväll på er.

Jodi's häst Fay samt Red-backsspindeln jag fotade häromdan...
 

söndag

Publicerad 2014-04-27 07:13:43 i Allmänt

Söndag idag och en ledig dag. Biobesök med mat blir det ikväll och det ska bli gött att komma iväg till stan en sväng. 

Tack Catharina för alla fina bilder från vårbruket. 

7 månader

Publicerad 2014-04-25 04:20:35 i Allmänt

yes, då har man varit här i sju månader. Skumt! Denna månad som nyss passerat vet jag inte riktigt vart den tagit vägen.. men förbrukad är den iallafall :) 


EASTER

Publicerad 2014-04-23 11:28:00 i Allmänt

 

Påskhelgen kunde inte blivit bättre. Dessa dagar med camping, jakt och påskeld har susat förbi och nu sitter man här i Yarrawonga igen. De uppackade kläderna luktar rök och duschen vid hemkomsten var mycket efterlängtad.

 

Fredagen

Efter att ha utfodrat kor och druckit den traditionella take-awaykaffen frrån Yarrawonga Bakery på morgonkvisten, gav vi oss iväg. Med fullpackad bil innehållande campingstolar, swags, eskis, campingkök och alkohol styrde vi norrut med staden Condobolin som mål.

Här äger Bryce med familj ytterligare en gård som de i nuläget hyr ut till en familj som brukar jorden åt dem. Bilresan tog ungefär sex timmar och på vägen upp rullade vi igenom små samhällen som alla annonserade ”Happy Easter” genom dekaler och skyltar. Måste få säga att det är fasen inte mycket som slår en road-trip. Go musik, något gött att äta på vägen och trevligt sällskap. Sverige som Australien, spelar ingen roll.

 
Mörkret föll snabbt där runt 18-tiden och vi anlände till campingplatsen lite för sent i nattsvart mörker. Väl där anslöt vi oss till de andra som redan hunnit tända brasan och ätit sin middag. Ups. Slängde ihop en snabbpasta (utan kött då eftersom det var Långfredag) där på gasolköket och efter det öppnades första cidern samt mashmallowpåsen.

Förutom vi i vårt gäng var det även två andra familjer där för en jakt- och campinghelg. Tror vi räknade till 12 stolar runt elden och det var roligt att sitta och lyssna på allt prat. Australiensare har sin speciella humor och jag tycker det är jäkligt svårt att följa med emellanåt. Dialekten och orden blir lätt lite röriga efter ett tag. Och nej, det har inget med ciderintaget att göra. Inte alls.

Första kvällen blev iallafall rätt lugn eftersom dagen och resan varit lång. Långfredagen levde upp till sitt namn om man säger så. Vecklade därför ut swagen på bilflaket och hann skymta ett hundratal stjärnor i himlen ovanför innan ögonlocken tillslut föll ihop. Att få somna in till ljudet av en sprakande eld, dova röster och bakgrundsmusik i form av en mörk, knorrande amerikansk countryröst är svårslaget.

Camping på gårdsplanen.
Swag.
Scott kände för att va värst.
Kelly&Murray 
 
 
Lördagen

Från att ha gått och lagt sig med kalla händer och fötter i en stjärnklar natt för att sedan vakna upp till strålande solsken, får en lätt på fötter. Frukost i form av ägg och bacon gav oss ny energi och vi alla stod och njöt av solens varma strålar. Runt 20 grader skulle jag tippa på. Dock kalla vindar. I alla fall, ska försöka att inte vara så svensk och prata om vädret.

Efter frukosten gav vi oss ut tillsammans med Rob som också brukar gårdens mark. Han visade oss runt kring alla tusentals areal och det var intressant att se hur en gård såg ut i detta område.

Skiljde sig en del från marken här i Yarrawonga då vi har mer vatten i form av kanaler, sjöar och därmed mer grönska. Här kunde man istället se andra sorts växter som förmodligen trivs och växer bättre i ett torrare klimat. Även sådden var skillnad. Här uppe gick det inte alls att så lika tätt som här nere då marken inte kan ge näring till samma mängd skörd.

________________________________________________________________

Efter den guppiga rundturen i gårdens gamla pick-up packade vi ihop gevär och ammunition för dagens nästa grej – jakt! Under fem timmars bilåkande skymtade vi en och annan räv, vildkanin och framförallt kängurur. Det bör tilläggas att har man en basic jaktlicens här får man skjuta de två förstnämnda.
 
Jag fick vara chaufför och tuffa runt på tvåans växel längs med dammiga vägar bland träd och buskar. En lätt knack på biltaket innebar att ett djur fanns i sikte och foten trycktes automatiskt på bromspedalen. Denna dag blev jaktlyckan inte särskilt stor men det var ändå roligt att få komma ut i skogen och känna spänningen. Vad finns bakom nästa krön?
 
Frukost innan jakt.
Mitch&Scott
 
Mat (långkok i form av lamm med grönsaker), alkohol och skitsnack runt elden var vad kvällen innehöll och det behövs inte mer än så för att trivas. Drog även ut på nattjakt med Mitch’s terrängbil Can Am men det blev ingen större fångst. Det enda som återvände hem till campingen var ett par kvistar till att grilla mashmallows med. Lika bra det kanske.
 

Söndagen

Ägg och bacon igen. Helgen har väl inte varit i nyttigaste laget om man säger så. Men gott var det. Prickskytte med tomma vattenflaskor och coca-colaburkar blev förmiddagsunderhållningen och jag försökte öva på mina skills vilka är helt obefintliga i jämförelse med de andra i sällskapet. Mitch som varit aktiv i det militära prickade minsta lilla sten och det var bara att sitta där och beundra.

Rob (bonden på gården) svängde förbi vårt läger runt middagstid med en bekymrad min. Han höll nämligen på att samla ihop sina ungdjur för transport men kunde inte hitta 15 av dem. Och vi klandrade honom inte. Betet djuren gick på var gigantiskt! Han bad därför om vår hjälp att hitta dessa bortsprungna djur och vi såg alla en chans till att förena nytta med nöje. Leta efter tama djur och samtidigt jaga vilda.

Prickskytte.
 
Bryce och jag fick den stora äran att köra en gammal Hillux som sett sina bättre dar. Med nedvevade rutor och gevären i högsta hugg satte vi oss tillrätta på det röddammiga bilsätet och körde iväg. Färden pågick i cirka fyra timmar och under denna tid hann vi ’hitta’ åtminstone fem av de femton borttappade djuren. Vi var väl inte helt säkra på om det var rätt djur eller ej då det var blandade djur på samma bete.
 
Vi var säkert ett tiotal personer i olika fordon så som fyrhjulingar, motorcyklar och terrängbilar som letade. Murray (Bryce’s bror) flög över markerna med sitt privata flygplan och lyckades även han hitta ett par av djuren. Ganska lyckat alltså.
_____________________________________________________________

Under bilfärden gick det en sån där känsla genom kroppen och hjärnan igen. En sån där känsla som innehåller frågan ’hur hamnade jag här’?. Här sitter vi i en gammel bil som hoppar fram på rödfärgade skogsvägar med hundratals kängurur (nej, jag överdriver inte) hoppandes runt omkring oss. Letandes efter bortsprungna kor till en bonde jag aldrig träffat.

I sätet bredvid ligger ett gevär som personen bredvid mig använde flitigt för att döda harar och rävar. Vyn över vidderna är något obeskrivligt vacker och något som bör upplevas för att förstå vad jag menar. Det finns liksom inget stopp där borta i horisonten. Håret flyger lite var stans på grund av korsdraget och dammet på solglasögonen torkas av var 10:e minut för att kunna se klart. Bilen som river upp ett moln av rödfärgad jord och får det i backspegeln att se ut som en vägg av dimma. Kan även hända att den gröna traktorbeklädda stubbyholdern är framplockad och innehåller en cider av det godaste slag. Solen värmer och allt är bara gött.

Ah, en Påskdag att minns helt klart.

 
Måndagen

Sista dagen och därmed hemfärd. Packade ihop det mesta direkt efter frukost och begav oss senare iväg till gårdens högsta kulle för sökandet av mobiltäckning. ’Endast SOS’ prydde allas display under helgen men vi hade fått tips om att det gick att få täckning på ett enda ställe. Vägen hit var snitslad med vita plastband fastknutna i trädgrenar och vi förstod att här ute är mobilkontakt ingen vardag. Det är nog mer en lyx.

Med ett streck på mobilen lyckades ett fåtal SMS komma fram och vi kunde konstatera att ingen större skandaler skett där hemma. Måste få säga att det var bara skönt att inte ha någon täckning och bara umgås med personerna på campingplatsen. Det är ju sällan man är offline längre eller hur man ska säga.

______________________________________________________________

Bilresan hem gick fort och vi stannade efter ett par timmar för lunch i West Wyalong. Sallad var det enda min mage skrek efter och det var välbehövligt efter allt kött vi ätit. Lamm, stek, hamburgare, korv och bacon blir rätt maffigt efter ett tag.

Denna påsk kommer alltid vara ett ljust minne. Annorlunda och helt annat vad jag trodde att camping häromkring skulle innebära. Skönt och lättsamt folk gjorde det hela bättre och att sova under en stjärnklar himmel får nog vem som helst att somna med ett leende på läpparna.

 

Så, tack för detta allihop!

 

onsdag.

Publicerad 2014-04-22 23:48:43 i Allmänt

Inte mycket som slår helgen som nyss passerat. Skratt, sol och fantastiskt sällskap. Ett inlägg kommer!

Hoppas påsken hemma har varit liknande vad jag just beskrev. Av bilderna att tala verkar ju solen visat sig lite var stans i landet. 

Vill också nämna att just nu befinner sig min kära mor i landet vid namn Amerika. Ett kortare besök i New York är inplanerat för att sedan flyga vidare mot Chicago, Illinios. Runt delstaten har vi mängder med släktingar som vi lyckats hålla kontakten med under alla år och generationer. 

2011 flög jag över från Kanada till USA och hälsade på en hel bunt ur Fribergs-klanen och det kan vara något av det bästa jag gjort. Det är ju vår familjs historia som fortsatt i ett annat land. Nu ska min mor få uppleva detta och jag är så glad för hennes skull. Tanken på att jag skulle kunna ta ett flyg över vattnet och träffa henne och moster Birgitta gör mig glad och ledsen på samma gång. 

Ha en oförglömlig resa nu mamma.
Det är du värd. 

påskveckan

Publicerad 2014-04-17 08:16:00 i Allmänt

Yarrawonga i april är något jag aldrig tidigare skådat. Grönt gräs med friska vindar och människor som går runt i tröja och långbyxor. Inga 40-graders temperaturer utan behagliga 25. Shorts, flip-flop och vattenskidor längs med floden är nu ett minne blott och folk befinner sig mer inomhus framåt kvällen. Precis som ni där hemma har vi ställt om klockan och det börjar nu mörkna redan vid kl 18.00.

Annars känns tiden nu som en perfekt svensk sommardag. Inte för varmt och inte för kallt. Frågar du lokalbefolkningen skulle de istället svara en kall höstdag. Maj klassas som vintermånad här och man kanske till och med måste ta på sig en vindjacka. I-landsproblem – oh ja.

Allt gräs som nu klipps hejvilt i grannarnas trädgårdar doftar gott och hemma på något sätt. Inga fler brungula gärden där man är rädd för bränder och starka vindar. Nä, gräs och ogräs har börjat leva sitt eget liv och vattendrag samt bäckar fylls upp med regnvatten. Bönderna jublar då de flesta nyss börjat med sådden och en ny säsong börjar ta form.

Samma hage - april överst och december underst.
 
Nu har det nästan gått en månad sedan jag kom tillbaka hit efter Bali. Blandade känslor där får jag säga. Hemtrevlig känsla att vara tillbaka bland välkända och omtyckta ansikten i denna småstad men också en känsla att vara tillbaka på ’ruta ett’.

Till Yarrawonga kom jag ju egentligen endast för att jobba med skörden för att sedan ge sig ut på resande fot. Återbesöket var inte planerat om man säger så. Men när man tänker på det - vad gör det då? Det är inte mycket annat här i Australien som jag känner att jag bör se innan hemgång då östkusten, Outback och nu delar av västkusten är gjord. Visst, de norra delarna är ännu inte utforskade men jag har inte riktigt någon dragning dit. Bali och Gili-öarna är avbockade och nya minnen är skapta med vänner hemifrån.

Så därför känns ett par månader extra här i Yarrawonga ändå helt okej. Och med dessa människor runt omkring mig är det svårt att inte trivas. Förundras gång på gång hur öppna och välkomnade vissa människor kan vara till främlingar.

Bryce med familj är några av de trevligaste jag träffat här och jag vet redan nu att saknaden efter dem kommer vara stor. Får jag chansen när jag är äldre ska jag bannemej också öppna dörren till förbiresande och hjälpa dem på vägen. Man vet ju aldrig vilken historia de bär på eller vad de kan lära en. Resande när det är som bäst?

___________________________________________________________________

Vardagen ser ut som så (pappa detta är mest till dig) att jag jobbar fortfarande hos Jodi där jag hjälper henne med saker på gården. Jodi jobbar även som trädgårdsmästare och har därför fått chansen att följa med henne till olika ställen för ett par timmars trädgårdsjobb. Där hjälper jag bland annat till att klippa gräs vilket jag har kommit på att jag älskar. Lämna därför gärna gräsklippningen till mig i sommar far...

Och vilka gårdar det häromkring finns eller! Var på ett helt magiskt ställe igår med pool, enorm trädgård, stall för galopphästar, ridbanor och ett stort tvåvåningshus. Inte nog med att de hade Murray River som granne så låg även stället vackert inbäddat bland oliv- och vinodlingar. Det var med en viss tveksamhet som jag klampade in med mina leriga boots och trasiga jeans. ’Förstör inget nu Sara’ var det enda jag tänkte. Resultatet blev ett par timmars slit riktigt bra och vi fick egenproducerat vin och choklad som tack av gårdsägaren. Tackar.

Familjens bondgård besöks nästintill dagligen där vi utfodrar djur och kollar te’t. Har haft skyfall ett par dagar med ofrivilliga inlandssjöar som följd. Korna verkar älska det då de springer rakt igenom och verkar inte bekymra sig det minsta att alla fyra ben befinner sig under vattenytan.

Utfodringen har blivit ett litet bekymmer då den annars så torra jorden nu är mjuk och hal. Inget fäster! Det är en stor skillnad på vår bruna jord och denna röda och lastbilens däck slirar rätt gött när man ger sig ut på ängen.

Snabbutfodring.
Cubes.
Det har kommit en del regn under veckan...
 
Personligen tycker jag det är lite idiotiskt, men ganska kul, att chansa och köra rakt igenom de sjöliknande vattenpölarna med risk för att fastna. Bryce tycker det är mer än bara ganska kul. Han har varit i extas de senaste fem dagarna.
 
På med fyrhjulsdriften för att sedan med en hand på ratten och den andra ivrigt filmandes med mobilen slira sig igenom vem vet hur många hundra meter av vatten. ’Fastnar vi är de la bara att hämta traktorn’ är det skrattande svaret jag fått. Då är ju nästa fråga vem av oss som ska traska ut genom vattnet och hämta den?
___________________________________________________________________________

I veckan har jag hunnit med att skåda två av Australiens farligaste djur. En Redback-spider och en Brown-snake. Den lilla sketna men ack så giftiga spindeln bodde gött i tjurarnas foderkrubba och medan jag skräckslagen sprang åt ena hållet (ifrån krubban) sprang Bryce emot den med en pinne i högsta hugg. Idiotiskt det också. Ormen då? Mm den låg och solade sig på grusvägen när jag i helgen skulle utfodra några hästar.

Vid första anblicken såg detta ut som en brun pinne men ju närmare jag kom såg jag hur denna pinne började röra på sig. Jag ’hann’ inte styra undan utan efter en viss duns under bilens ena däck förlorade Australien en av sina ormar. Kvar lämnades min puls och mitt hjärta som i princip slog utanför kroppen.

Sånt där går nog aldrig att vänja sig vid?

Båda bilderna från Google.
 
Lucern.
 
Förra veckan blev jag bjuden på lunch med Bryces barndomsvän Ellinor och hennes mamma Linda i Wangaratta. Detta är förmodligen det tjejigaste jag gjort denna vecka. Att få hoppa ur leriga och stinkande arbetskläder, ta en dusch, klä på sig normala kläder, parfymera sig med lite Dofta gött, åka in till stan, ta en chai-latte och en grillad ciabatta och prata om normala saker.
 
Inga diskussioner om vare sig hö, kor, traktorer, grannar eller matlagning. Istället satt vi där och pratade om hennes och Peters nyfödda dotter Grace, husköp, resor, kärleksproblem och framtidsdrömmar. Mycket bra för själen att komma iväg en sväng och få chans använda den nyinköpa mascaran som varit oöppnad sedan januari.
_________________________________________________________________

Fortsätter med lite historier ur mitt så upptagna liv. Eller nej inte upptagna -bekväma liv passar bättre. Jag nämnde ju tidigare hur jag mosade en orm där på grusvägen på väg ut till hästhagen. Förra helgen var Jodi och henne far John på Farm show och Rodeo i Sydney och jag fick möjlighet att bo på hennes fina gård i tre nätter. Där har hon tre stycken hundar, hästar och kor som alla skulle ha mat och kollas till. Hur mysigt som helst.

Kändes som om man hade sin egen lilla gård när man traskade runt i gummistövlar på fötterna och hundmat under armen. Byta täcke på hästen och sedan lyssna på det välkända ljudet när en häst tuggar på hö.

Få vakna upp, dricka te, kolla ut genom köksfönstret, möta solens strålar och bara andas. Mm, helgen hos Jodi gick fort och man har ännu en gång fått bekräftat för sig att det är på landet man hör hemma. Att få njuta av tystheten, djuren, fåglarna och den enorma friheten ger mig en sådan glädje så jag vet inte vad.

Hemma hos Jodi.
 
Påsken är på ingång där hemma - så även här. Förutom Hot Cross Buns från bageriet finns det nu mänger med chokladiga påskägg och smaskiga recept i matbutikerna. Imorgon fredag anses vi äta fisk istället för kött och det verkar vara rätt hårt på detta i denna familj. Ska bli intressant då det bara är jag och Rhonda (moder) som äter denna delikatess.

Helgen i övrigt ska spenderas i ett samhälle som heter Condobolin och ligger i grannstaten New South Wales. Där ska vi och ett 10-tal mer personer campa och sova i Swags under bar himmel. Bryce och hans familj har ytterligare en bondgård här och det är på deras mark vi ska grilla korv över öppen eld (ej på fredag då!), köra Off-road i skogen, skjuta vildkaniner, sitta nersjunkna i var sin campingstol med en alkoholhaltig dryck i handen och prata skit.

Murray&Kelly (Bryces bror med flickvän) ska följa med och vi planerar att stanna där i tre nätter. Bilresan upp beräknas ta runt fem timmar och med go musik i högtalarna och trevligt sällskap tror jag detta blir riktigt bra.

Ska bli skönt att komma iväg en sväng och se ett område man aldrig sett. Skrev ju i tidigare stycke att jag inte riktigt har något sug att se mer av Australiens yta, men på detta sätt är det bara positivt.

Det blir en annan känsla när du vet att du har ett ’hem’ att komma hem till där du har dina kläder, en varm dusch och ett riktigt kök. Inget hostel där du delar badrum och sover i en gnisslande säng. Ja, att komma iväg ett par dagar/nätter kan nog bara göra gott.

 

Får passa på att önska en Glad Påsk till er alla.

Den glödstekta sillen hemma i Orleka gör sig påmind emellanåt men vi får spara den till 2015, right?

 
 

snart.

Publicerad 2014-04-15 10:27:01 i Allmänt

Det va då satan va dålig jag är på att uppdatera här för tillfället. Skulle ju vilja skylla på att jag har haft för mycket att göra men det är snarare tvärt om. 

Skärpning!

Imorgon kommer därför ett inlägg med massor av bilder. Från kohagen, helgen hos Jodi och lite annat blandat. Hittills är bildantalet uppe runt 30 så bered er på en bildbomb. 

Fram tills dess ska jag fortsätta att göra minsta möjliga och faktiskt bara njuta av att vara här. 

Trevlig kväll ! 

eld & lågor

Publicerad 2014-04-03 05:40:00 i Allmänt

Häromkvällen fick Bryce ett telefonsamtal från en granne som frågade om vi kunde hjälpa till med att bränna av stubben på hans åkrar (dessa åkrar har vi betat av tidigare under skördesäsongen).

All stubb från vetet som vi två inte balade upp står i nuläget kvar på åkern. Och ja - jag kan säga vi eftersom jag slog av stubben med windrowern och Bryce balade den. Sikket samarbete va? Denna överblivna stubb bör brännas bort inför den nya sådden. Sagt och gjort, vi hoppade in i pickupen med en välfylld vattentank på flaket. Cirkulerade runt gärderna och släckte eventuella bränder som spritt sig utanför staketet.

Förarbetet inför denna bränningsprocess är att man gör en vall/vägg längs ytterkanterna av gärdet med hjälp av stubben. Man gör alltså en liknande sträng/windrow som om man planerade att bala den. Dock låter man den vara kvar och brinna upp.

Utanför denna vall och ut till staketet (ca fyra-fem meter) luckrar man upp jorden så pass att all strå är borta och det endast finns jord kvar. På så sätt ”bör” inte elden sprida sig när man tänder på alltihop eftersom eld inte sprider sig i jorden.

För att få fyr på det hela spänner man bakom en traktor fast ett traktordäck indränkt med diverse vätska som får fart på det hela. Därefter strögar man runt ytterkanterna med traktorn och ser till så att det tar sig.
 
Från att första varvet med traktorn är gjort tills att hela gärdet står i eld och lågor tar inte mer än 5-10 minuter. Allt är ju så torrt här där vi bor och varma vindar i luften hjälper processen. För tillfället ser man svart rök lite var stans på himmelen. De flesta bönder väljer att göra detta och det förvånar mig att inte fler bränder sprider sig.

Personligen tycker jag det var rätt skrämmande att se detta. Bränder + Australien är väl inget som ger några positiva vibbar direkt men detta tillvägagångssätt verkar ju fungera rätt bra trots allt. Inga större spridningar och gärderna är nu svarta av aska och därmed stubbfria.

Röken som uppstår i och med detta är tjock och kanske inte den mest hälsosamma att andas in. Huvudet var rätt tungt där på kvällskvisten kan jag meddela. Bönderna själva verkar dock älska denna process. Och i vanlig ordning dracks det öl och cider efteråt för att fira det hela. Hahah jag gillar det!

Färdigbränt gärde...
 
Det bästa av två världar. 
Kopparbergs & John D.
 
Har hängt en del i kohagen det sista faktiskt. Utfodrat djur med kuber och kollat till staketet runt markerna. Kalvarna är otroligt nyfikna och kommer gärna fram och hälsar efter en stund. 
 
Har i veckan fått övat på att köra lastbil och det resulterade i en knapp fastkörning i en sänka. Haha, gungade mig ur det hela och jag fick återigen bekräftat för mig att australiensisk röd jord tillsammans med regn inte är att leka med. Det blir som en skridskobana där inget fäster...
 
Några av tjurarna.
 
Just precis nu öser regnet ner utanför rutan och jag sitter här på kontoret tillsammans med Bryce, hans bror, mor, två kusiner, morbror och fyra hundar. Full rulle alltså. Försöker kolla ikapp på Ryttareliten på SVT1. Vilket bra program det är eller! Precis sådana tv-program längtade man efter att få se som liten när man var som mest inbiten i hoppvärlden. Men bättre sent än aldrig.
 
Ikväll blir det nog rätt lugnt och någon hojtade ut förut att ikväll är det typ jag och eventuellt Bryce som står för matlagningen. Hmm , dom vet nog inte vad de ger sig in på... 
 
Min profilbild

Sara

på rundresa i Australien för andra gången.

Senaste inläggen

Arkiv