australien

ANZAC Day

Publicerad 2014-04-29 10:40:00 i Allmänt

29:e april idag. Är nyss hemkommen från en tur ut till korna där vi lastade av höbalar. Det är förvånansvärt hur mycket man ser genom ett lastbilsfönster egentligen. Mycket mer än när man glider runt i personbilen på marknivå.

Masken jag är på om du vill ha sällskap en dag på vägen!

Det går en bro över Lake Mulwala och Murray River som också binder de två delstaterna tillsammans. På södra sidan floden är Victoria och delstaten där vi bor. I norra delen ligger New South Wales där bland annat Sydney håller hus. Denna bro är konstruerad på sämsta tänkbara sätt och har en skarp kurva mitt i som får en att sitta på helspänn när man får möte.

Att sitta i passagerarsätet i en fullastad lastbil är ännu värre. Man väntar på att haka i nästkommande möte eller någon av pelarna längs med sidan. Läste dock i tidningen för någon vecka sedan att de ska påbörja ett bygge för en ny bro här så småningom. Det är nog tur det. Förvånar mig att ingen kört ut i vattnet än…

Kvälls-shift på åkern.
 
Broar och delstater i all ära. Detta inlägg var dock tänkt att handla om ANZAC Day som vi firade den 25 april. I fredags alltså. 

ANZAC står för ’Australian and New Zealand Army Corps’ och innefattar soldater och trupper som tjänat dessa två länder under bland annat de två världskrigen. Den 25 april varje år hedras dessa soldater för deras mod vid de olika slagen och marscher samt tal hålls över både Australien och Nya Zeeland.

Denna dag är en så kallad Public Holiday vilket innebär ledig dag från arbete. Vår dag såg istället ut så att vi steg upp runt 04.30 och klädde på oss varma kläder. Trängde oss in i en knökfull bil och begav oss till Mulwala (norra sidan bron) där själva ceremonin ägde rum. Här stod vi tillsammans med ett tusentals andra personer och lyssnade till känslomässiga och personliga berättelser från barn och barnbarn vars förfäder varit med i de olika krigen.

Många tårar såg jag rullade hos publikens äldre skala och allt var mycket, mycket rörande. Har aldrig tidigare varit med där man hedrat krigssoldaterna på detta sätt och det var en väldigt fin ceremoni. Alla fick vid ingången var sin röd liten blomma som efter alla tal var genomförda, lades vid den gemensamma gravstenen. På den svarta gravstenen fanns texten ’Lest we forget’ ingraverat och det var många sammanbitna miner bland publiken under själva blomgivningen.

Dagens första solstrålar letade sig fram till oss runt 6-snåret och alltihop avslutades med trumpet- och säckpipespelning. Gåshuden var ett faktum!

Tog inga bilder på detta utan det får istället bevaras i minnet. Första ANZAC-dagen firad på ’rätt’ sätt då. Känns bra även om man inte är australiensisk eller nyzeeländsk medborgare. Måste även få tillägga att den kostnadsfria frukostbuffén som följde efteråt kändes även den helt rätt. I alla fall i magsäcken.

 
Långhelgen fortsatte med god matlagning av Bryce’s syster Dearne som hälsade på från Melbourne där hon vanligtvis håller hus. Hemmagjord Chicken Parmigiana (ugnsbakad kyckling med tomatsås och ost) med klyftpotatis och chokladpudding till efterrätt. Vi alla åt som om vi aldrig sett mat förr. Tror jag räknad till 10 personer runt matbordet och med det kommer också en viss ljudnivå. Åh, jag måste nästan spela in hur dialekten och språket låter och sedan spela upp det för er där hemma.

Inte nog med att australiensarna har en annorlunda dialekt i sig, så är denna familj även från landet och pratar därmed bonnigare än bonnigast. Det kan nog lätt liknas med tiahölmska där många ord inte ens existerar i ’vanlig’ svenska.

Hjärnan går därför på högvarv och allt mummel blir lätt tröttsamt efter ett tag. Man stänger liksom av automatiskt när det blir för mycket ljud och röster samtidigt. Plötsligt väcks man upp ur sina dagdrömmar av frågan ’so what do you think about it Sara?’. ’ööö, I don’t know’ brukar vara standardsvaret och funkar förvånansvärt bra i de flesta lägen. Pratet fortsätter ändå samma sekund som jag uttalat sista ordet i mitt korta svar. Ett tips för er som mot all förmodan hamnar i denna sist någon gång; le och se glad ut :)

___________________________________________________________________________

En som inte riktigt såg lika glad ut häromdagen var Bryce. Ja, jag vet att hans namn nämns ungefär var femte mening men nu är det så att vi umgås ju trots allt varje dag. Han i alla fall, inget namn uttalat, körde fast riktigt jävla ordentligt på ett av hans gärden. Först med personbilen, sedan med traktorn som han försökte dra ut bilen med. När även traktorns däck letat sig ner i den djupa leran åkte han och hämtade hö-lastaren som tydligen brukar tåla en del. Och vad hände? Hajjemen, fastkörning där med.

Med tre fordon fastklistrade i leran och med regn på ingång var det en rätt stressad Bryce som åkte till garaget och hämtade ut den största traktorn han kunde hitta. Med den lyckades han dra ur alla tre fordonen och en lättad och enormt skitig Bryce kunde slutligen andas ut.

Ytterligare ett bevis på att denna jord och lera aldrig är att lita på alltså. För en annan såg marken helt ofarlig ut med endast en par oskyldiga vattenpölar på ytan. Av de meterdjupa hjulspåren att döma var verkligheten något helt annat och beviset på detta ser ni på bilden nedan:

 
Tog häromdan en promenad runt området i morgonsolen och fick oväntat nog en följeslagare. En brun hund kom glatt springandes mot mig och jag vände mig snabbt om för att se om det möjligtvis var så att hundens ägare stod bakom mig. Så var inte fallet. Nej då, det var mig han ville följa och för er som vet är inte hundar mina bästa vänner. Framförallt inte en utan varken nummerbricka eller vidare hyfs. Vilse var han nog också stackarn.

Detta är tredje gången i mitt snart 25-åriga liv det händer att en främmande hund anser att hon den där hundrädda kvinnan där borta ska bli mitt offer. Henne följer vi tydligen. Sist detta inträffade var hemma i Tibro där en svart hund av för mig okänd art hittade till min parkerade bil med mig sittandes i framsätet. Hunden kubbade förvirrat runt på gatan och var nära att bli överkörd av trafiken. Jag sprang upp i lägenheten, hämtade första bästa snöre (detta kom från mina goaste mysbyxor), sprang ner och mötte hunden som såg mer och mer förvirrad och vilse ut.

Satte oss ner på gräsmattan utanför Netto och väntade. Och väntade. När ingen ägare syntes till ringde jag polisen som inte heller han fått något samtal angående någon bortsprungen hund. Satt säkert i två timmar till innan en grå Saab stannade till och ägarens ena barnbarn hoppade ur och frågade försiktigt om det där verkligen var min hund. ’Hepp, han är din om du vill ha honom’ tror jag att jag svarade och ett leende spred sig över barnbarnets ansikte. De hade hittat honom. Hittelön på 500 kr och en Dagens Ros i SLA fick även mitt ansikte att skina upp. Pengar är ju fint va?

 
Denna snyfthistoria hör alltså till samlingen Bortsprunga hundar och häromdagen kunde ytterligare ett kapitel skrivas.  Den bruna hanhunden var fast besluten att han skulle följa mig på min motionsrunda och han struntade helt i alla de andra förbipasserande. Parken jag promenerade runt i hade även regeln att ha hunden i koppel och blickarna var många från alla människor vi mötte.

Frågade var och varannan person om de kände till hunden i fråga men det var ingen som nappade på det. De undrade nog mest vem den halvsvettiga kepsbeklädda tjejen med brytning var. Så efter någon timmes omkringspringandes beslutade jag att sätta mig ner längs med sjökanten och låta honom hämta andan. Där satt vi en bra stund och han låg i princip på mina skor och stensov. Dreglade gjorde han och.

Solen gick sakta ner och när myggen började vakna till liv började jag så smått stega hemåt i hopp om att han hade tröttnat på mig.  Och till min stora förvåning verkade någon där uppe ha lyssnat på mina böner, för utan någon som helst förvarning sprang hunden åt andra hållet och jag lämnades återigen ensam i motionsspåret. Jag stegade hemåt och är rätt säker på att hunden hittat sitt hem i vårt bostadsområde.

Lake Mulwala.
 
Ikväll är ett besök på puben inplanerat tillsammans med Liam - Bryce´s vän som ska åka utomlands och jobba om ett par dagar. Blir till att säga hej då på ett tag och önska honom lycka till. Har haft hand om kvällsfodringen bland Jodi´s hundar och hästar ett par kvällar denna vecka då hon jobbar sent.
 
Målningen av hennes cattle-yard är nästintill färdig och i helgen blir det eventuellt en trip ner till Melbourne. Skulle gärna vilja besöka en nyöppnad restaurang där en bekant till mig och Annelie jobbar som kock. Vore spännande och se vad för slags mat som han lagar till. Gott är det nog i vilket fall.

Hepp. Dags för dusch, dofta gött och pub.

Trevlig kväll på er.

Jodi's häst Fay samt Red-backsspindeln jag fotade häromdan...
 

Kommentarer

Postat av: Fatman dejvid

Publicerad 2014-04-30 14:57:17

Alltid lika kul o läsa om vad du syllar m om dagarna Sara :)

Trevlig Valborg på dig

Kommentera inlägget här
Publiceras ej
Min profilbild

Sara

på rundresa i Australien för andra gången.

Senaste inläggen

Arkiv