australien

TACK

Publicerad 2014-05-13 16:12:00 i Allmänt

 

Det här inlägget är tillägnat till er - mina trogna läsare.

 

Familjemedlemmar, vänner, släktingar i världens alla hörn, arbetskollegor och förmodligen en och annan främling. Vilken tid vi haft tillsammans. Ni må vara få, men attans vad ni varit skarpa och med i svängarna på vad som hänt här borta dessa åtta månader.

Det är med ett leende på läpparna jag varje dag har loggat in på blogg.se, Facebook eller min mail för att läsa era stöttande kommentarer. Varje liten, eller stor, kommentar gör mig alldeles varm och det är till stor del tack vare dessa välskrivna ord som fått en trampa vidare här på andra sidan jorden. Att veta att ni läser, försöker förstå mina tankegångar som ibland spretar åt alla håll och att ni stått ut med alla lantbrukstermer och maskinmodeller.

Under dessa månader har vi hunnit gå igenom en hel del. Reseskildringar, djupa diskussioner med mig själv, detaljerad förklaring över min arbetssituation och framförallt alla hundratals bilder vi delat. Att publicera foton här på bloggen under resans gång gör det hela roligare och mer lättförståeligt för läsaren och framförallt slipper vi bläddra igenom ca 3000 foton när vi ses.

 

Utan er hade det aldrig gått.

 

Känslorna är många när det kommer till att resa hem. Det är väl förståeligt. Halva hjärtat vill vara kvar, spinna vidare med livet här tillsammans med människorna jag lärt känna så väl. Halva hjärtat kan inte vänta en dag till att få träffa min underbara familj och vänner och få sprätta runt på viddera hemma i Orleka.

Kluven är ett passande ord i sammanhanget men jag vet också att gör rätt i att fara hemåt. Har tanken börjat gro i huvudet att man vill hem är det för en anledning och då känner jag att man ska vara nöjd med det man åstadkommit. Och med en sommar runt hörnet hemma känns beslutet ännu lättare.

Dessa nästan 8 månader på resande och arbetande fot har varit lärorika, tuffa, roliga och framförallt väl genomförda. Med det sista menar jag att det inte har varit en dans på rosor då hemlängtan kommit och farit lite som den velat. Denna känsla är något jag inte behövt ta itu med under tidigare långresor och den har strulat till det emellanåt.

Ingen tvingade mig att åka hit, det var mitt beslut och jag vill inte framställa det hela på annat sätt heller. Men det är inte förrän man är iväg som man vet hur man känner och det är väl kanske det som är tjusningen med själva resandet? Ovissheten.

Att komma hem känns därför som ett naturligt beslut och jag ser fram emot att få smälta detta, krama om mina nära och kära samt blicka tillbaka och minnas alla fina stunder. Minnas och hålla kontakten med alla fantastiska nygamla människor jag lärt känna och se vad som händer i framtiden.

 

Detta blev min resa.

 

Vid tangentbordet , Sara

 

min resa.

Publicerad 2014-05-13 16:05:34 i Allmänt

 

En allmän varning – läs endast detta om du har tillräckligt med tid.

Det blev fler ord än vad jag trodde…

Då mina kära läsare var det tänkt att jag ska försöka mig på en sammanfattning av min resa. Enklast vore ju att scrolla tillbaka och läsa alltihop ifrån början, men en sammanfattning gör det hela lite roligare. Eller hur?

___________________________________________________________________

Vi börjar väl helt enkelt från dag 1.

Den 24:e september runt 20-tiden på kvällen lämnade jag förväntansfull ett regnigt Landvetter. Med fullpackad ryggsäck, dator- och kameraväska, halvt brustet hjärta och med synkad Spotifylista kramade jag hej då till min mor och syster. Framför mig hade jag en 33 timmars flygresa via London och Hong Kong för att sedan landa i Melbourne.

Känslorna var sannerligen all over the place när jag satt där i den trånga flygplatsstolen. ’Kommer jag någonsin se detta land igen?’ var en fråga, något överdriven jag vet, som for genom mitt huvud. Man vet ju trots allt aldrig riktigt vad som kan hända när man är på resande fot. Jag vill minnas att regnet slog på det lilla flygplansfönstret och det var en aning tungt där för en stund. Vad hade jag gett mig in på?

___________________________________________________________________

SEPTEMBER

Nygammalt hem, nygamla vänner och bekanta och nygammalt land. Ja, ungefär så skulle jag vilja beskriva mitt första intryck av att vara tillbaka i Australien, Yarrawonga och också hos familjen Forge.

Alla hade blivit lite äldre, så även jag, men för övrigt såg det mesta ut som det gjorde vid förra besöket år 2010. Tillökning i form av hundvalpen Rex var den största ändringen. Döttrarna Marcy och Libby hade växt på längden och framför mig hade jag inte längre två trotsiga barn med äta/sova-behov. Nej, väluppfostrade och hjälpsamma töser som skulle komma att förgylla många dagar framöver.

Den underbara doften av eukalyptusträd nere vid floden gav mig tårar i ögonen och jag tror att jag hann skymta en sån där magisk solnedgång över gärdet redan andra kvällen. Försenat bagage gjorde dock första dygnet lite snurrigt och jag somnade rätt gött efter Kim’s mirakelsömntabletter.

Den korta delen av september som återstod innan månadsskiftet innebar en mjukstart arbetsmässigt. Gräsklippning, trädgårdsarbete och andra lättare arbetsuppgifter. Jetlagad till tusen första veckan och kroppen hade svårare än någonsin att vända på klockan. Ögonen kändes ihopsydda när väckarklockans ringsignal började sjunga där på morgonkvisten, för att sedan vägra stänga sig när småtimmarna närmade sig natten därpå.

För övrigt uträttades en del inköp så som nytt SIM-kort och den efterlängtade Cadbury-chokladen.

 

OKTOBER

Något som skulle bli mina två bästa vänner inhandlades under första veckan i oktober. Jag talar givetvis om mina mörkbruna Blundstone-boots. I äkta läder med elastisk öppning över fotknölarna. Lyckan var fulländad när jag en morgon sprätte runt på gårdsplanen i mina nysmorda läderskor. Solens strålar hade fått en ovälkommen konkurrens så mycket sken jag. Ni ska se hur de ser ut nu.

Första veckan i oktober innebar även en mjukstart inom det jag faktiskt kommit hit för att göra – köra maskin! Windrowern fick bli säsongens första offer för mina misstag och felkörningar. MYCKET träning och en stor dos envishet krävdes för att slutligen få kläm på det hela och dagarna var långa och energikrävande. Är väl så när man försöker pränta in något nytt där uppe i systemet?

Energiåtgången var som sagt stor och jag tyckte att den där jetlagen som jag anlänt med borde ha släppt vid denna tidpunkt. Men icke. Trött var bara förnamnet och det kändes som om jag gick runt och sov inombords hela dagen lång. Käkarna hakade fast så många gäspningar det blev per dag. Ett sjukhusbesök och ett par blodprov senare visade på dåligt blodvärde och sätet i windrowerns hytt byttes snabbt ut mot sängens mjuka kuddar. Vila alltså. Så skönt det var att få sova ut ett par dagar i rad. Inte lyfta tunga maskindelar, trimma gräs eller fodra djur. Minsta ansträngning följdes av en vila till en början och det var skönt att få det hela på papper.

Utifrån denna situation kunde det bara bli bättre och det var precis vad det blev. En trip norröver till New South Wales med eskortbil och fullastad lastbil för att köra windrower blev nästa projekt. Stoppades av vägpoliser halvvägs upp i småstaden Grong Grong. Där fick jag varning för innehavande av fel körkort för min bil. Den gick tydligen, på grund av sin totalvikt, som lätt lastbil. Och riktigt det körkortet har ju inte jag. Än. Så med en varning om ”att ser vi dig köra denna bil igen blir det böter och bla bla bla” fick vi invänta på Dallas som minsann hade lagen på sin sida. Bör tillägga att denna bil jag körde var 36 kilo över från att gå som vanlig personbil – alltså behörighet B. Vi pratar vikten av ett reservdäck eller?

Jobbade som attan där uppe i New South Wales och tusentals hektar med raps strängades i raka långa rader. Bootsen började bli riktigt sköna och en lovande skördesäsong väntade runt hörnet. Snart var det dags att rulla ut de massiva gröna skördetröskorna ur sitt trygga förvar i gårdens maskinhall.

Vill även minnas att det ringdes många Skype-samtal till vänner och familj där hemma under denna månad. Mycket stöd och prat var helt klart nödvändigt för att få rätsida på det ’nygamla’ livet här på andra sidan och ni som känner er träffade ska ha stort tack för detta. Att pausa livet man vant sig vid där hemma var väldigt svårt till en början och det syntes bland annat genom alla samtalsminuter och skickade mail. Tack igen allihop!

 

NOVEMBER

Skördemånaden. Rapsens månad. Månaden jag aldrig kommer glömma. När jag tänker tillbaka på årets elfte månad tänker jag bara en sak: JOBB. Tröskkörning dagarna och nätterna i ända och ett arbetspass låg vanligtvis på 17-18 timmar.

Denna period kommer alltid, och då menar jag alltid, vara med mig i livet. Så många fantastiska sol- och nedgångar jag fått sett genom den halvdammiga rutan. Ibland visste man inte vad man hette när väckarklockan började ringa efter tre-fyra timmars sömn och man frågade sig ibland hur man lyckades ta sig ut till bilen och slutligen ut till gärdet.

Att få sitta där i tröskhytten med 40-gradiga temperaturer utanför och ratta runt bland rapsfältet var obeskrivligt. Att höra det ständiga pipet från GPS:en som försökte hitta rätt spår. Att köra jämsides med avlastningsvagnen, fälla ut augern och höra mullret när tonvis av spannmål lastas av. Detta ger mig nästan gåshud när jag skriver om det.

Att få se kängurur hoppandes framför skärbordet och lyckas få detta på film. Att få packa lunchboxen, hinka i sig iskaffe innehållande 99% socker, äta hemlagad kvällsmat serverad genom bakluckan på chevan. Att höra sig själv fråga ’hur hamnade jag här egentligen?’ var och varannan dag.

Att vi bevisa för sig själv att visst fasen går det att vara tös och bröta sig in mellan alla gamla rävar i detta tröskspel. Att få skratta åt kassa skämt med kollegorna genom den brusiga com-radion och vinka till varandra för femtioelfte gången genom rutan. Att få chansen att köra dessa massiva maskiner och vara en länk i systemet i framställningen av en slutgiltig produkt.

Tröskning alltså. Obeskrivligt.

 


DECEMBER

Fortsättning på ovanstående månad. Skillnaden är att rapsen nu blivit ersatt av vete. Det gyllene torra vetet som kapades av med 40fots-fronten. Vårat crew såg ljuset i tunneln efter alla tusentals skördade hektar och stämningen kändes lättare.

Den 12/12 avslutade vi vår skördesäsong och detta firades med en middag på puben i Yarrawonga. Där fick vi alla var sitt personligt diplom tilldelat och en bättre avslutning kunde vi inte få. Sammanfattningsvis blev skördesäsongen lyckad med hyfsade siffror i protokollet.

I och med detta avslut började nu en ny period på resans gång. Ett par veckors semester! Första lediga veckan sedan ankomsten i september för att vara ärlig. Hängde nere vid Murray River ett flertal gånger, lapade sol, firade en varm julafton tillsammans med Kaye&Alistair och njöt av att få ta en och en annan sovmorgon.

Min vän Peter från Tibro kom och hälsade på under en vecka och vi besökte bland annat Yarrawonga Rodeo och Mulwala Waterski Show. Att få prata svenska med en livs levande person var som ni säkert förstår, väldigt skönt. Minns att vi satt uppe och tjötade halva nätterna om precis allt. Det var välbehövligt.

December var en ganska hektisk månad nu när jag tänker efter. Jobb, semester och sedan jobb igen. Stubben som lämnats kvar efter vetet slogs även den för att bli till höbalar. Alltså var jag tillbaka i windrowerns hytt med Wernalds festislista på Spotify dönandes för fullt genom högtalarna. Extremt varma inlandsvindar gav upphov till åskväder och december månad hade inte kunnat genomföras utan A/C:n. Skulle även vara intressant att veta hur många hundratals liter vatten vi hinkade i oss under dessa veckor.

Och det var också någon gång och någonstans under höbals-skördningen som jag träffade på den där Bryce. Bonnpöjken från trakten som skulle komma att bli en av huvudpersonerna på denna resa och vars familj blivit en bonusfamilj. Killen som hade solglasögonen satta på pannan istället för på huvudet och som pratade oavbrutet med den grövsta australiensiska bonnadialekten mina öron någonsin hört. Charmigt? Svar ja.

Bryce och jag kom bra överrens redan från start och med många likasinnade intressen så som resor och lantbruk, var det inte många tysta minuter mellan oss. Ett stort plus var att han gillade mat och att hans kassa humor uppnådde lägre nivå än min egen. Sånt gillar vi. Att han kände precis varenda människa här i byn var till en början ovant men jag kom tillslut på mig själv att sitta i framsätet och vinka till var och varannan bil. Jag kommer sakna det.

Våra mornar på Yarrawonga Bakery var heliga och det var här uttrycket ’X-mas in a cup’ myntades. Internt men jag vill skriva med det så jag aldrig glömmer det. Bryce’s positiva sida till precis allt smittade av sig och jag kände någon gång där första veckan i januari (ja, jag hoppade visst en månad) att honom vill jag umgås mer med. Killen började ju till och med spara ut skägget efter en viss påpekan från någon att ’skägg - det är ju förjäkla snyggt…’

 

JANUARI

Det första mina ögon möttes av den 1 januari 2014 var en klarblå himmel. Huvudvärken var ett faktum och morgondaggen var fortfarande kvar på ovansidan på min swag som jag tillbringat natten i. Nyår alltså. Firades uppe i bergen i Jingellic tillsammans med Peter, Reuben, Hannah Jeffcott och en mängd andra människor. Camping under bar himmel och en BBQ med lamb chops. Liveband på den lokala puben som var belägen precis intill Murray River satte fart på festen och nyåret 2013/2014 blev till ett roligt minne.

Januari varvades sedan med jobb (hösträngning), biobesök, pubbesök, födelsedagsfirande i Melbourne som följdes av luftballongsflygning över Yarra Valley. När jag bläddrar tillbaka bland inläggen under januari månad är det rätt fattigt bland uppdateringarna. Mycket av tiden tillbringades nämligen ute på Bryce’s farm där vi utfodrade kor och tjötade om precis allt.

Den 23:e dagen denna månad fick Australien finbesök av en äkta Kaggestorpsbo. Annelie Hüllert Storm trillade nämligen in i ankomsthallen på Melbourne Airport för en månads rundresande. Att få se min äldsta barndomsvän stå där i mysbyxor, ryggsäck och lite jetlagad slog knut på hjärtat och det var oerhört skönt att få stå där och kramas en stund.  

Väl tillbaka i Yarrawonga var planeringen i full gång till nästkommande äventyr – Västkusten! Mitt enda mål denna resa, förutom tröskningen, var att komma till Perth och Australiens västkust. Sagt och gjort, med två bokade flygbiljetter tog vi oss förväntansfulla över till andra sidan kontinenten.

 

FEBRUARI

Perth erbjöd timvis med solsken, trivsamt boende i Carine genom organisationen AirBnB och ett gött beachhäng på någon av alla stränder. I Fremantle blev vi förälskade i bryggeriet Little Creatures och spenderade ett par timmar över bardisken på några stadens pubar. Vår norska gutt Simen Thorsdal från Telemark blev vår resekompis när vi cyklade runt Rottnest Island. Ön med sitt ljusblåa vatten som fick kamerorna att gå varma.

Tiden i Perth tillsammans med Annelie innebar många skratt och kvalitetstid med Trans Perth. Tillsammans fick vi genomlida oönskade rumskompisars tragiska livshistorier från våra våningssängar och äta tonfisksallad utan bestick. Rädda vilsna hundvalpar från att bli överkörda och smörja in varandra i solkräm med alldeles för låg SPF. Ytterligare ett kapitel kunde i och med denna resa skrivas i vår livshistoria som redan har 24 år på nacken. Det ni!

Om november månad innebar jobb – innebar februari det motsatta. Med brunbrända ben, vita tygskor och solblekt hår blev varje dag en dag i paradiset och det var här i Perth semestern verkligen började. Jag kände hur jag kunde slappna av och njuta av kall cider, glass och god mat på uteserveringar.

Mina ständiga vardagliga funderingar om vad framtiden kommer att innebära ersattes istället av glada Skype-samtal till Bryce som befann sig i USA på affärsresa. Frågan jag numera ställde till mig själv när jag vaknade var ’jaha, vilken strand ska jag åka till idag då?’. Inga tankar på yrkesval, högskolor, bilköp eller lägenhetsköp alltså.

Annelie fortsatte sin resa tillbaka till Melbourne där hon mötte upp ytterligare en vän. Min ensamma tid varade inte längre än någon vecka innan det var dags att infinna sig på Perth Airport för att välkomna min vän Mattias Wernald. Detta efter att jag tillbringat en helg på en gård långt långt ifrån civilisationen i byn Yealering.

Mattias då, den gladaste Ekängensbon vår värld skådat och som nu var redo att överföra sin glädje till fler av världens alla hörn. I vår vita lilla hyrbil strögade vi söder ut till landets sydvästligaste hörn och pratade ikapp månader av händelser. Råknas spelades på högsta volym och vi hade så skååj.

 
 

MARS

Under sista veckan i februari var det dags för landbyte. Den indonesiska ön Bali stod på tur. Förväntningarna på Bali var höga hos oss båda och vi blev inte besvikna. Väl framme på Bali började Mattias karaktär ’Big Boss’ samt våra internskämt ta form. Grillmaster blev resans bästa skämt och underhöll oss konstigt nog under hela resan. Han grillade jäävel då.

På Bali hände det mycket. Där klädde vi upp oss i saronger och fejkhyrda bandanas i heliga tempel, besökte vulkaner, bråkade med apor, hinkade Smirnoff Ice, åt Nasi Goreng, prutade på svarttaxi, åt färgglada frukter av okänt ursprung, diskuterade barnafödsel med vår nyfunne vän Putu, stegade hem i monsunregn, unnade oss helkroppsmassage och drack utsketet kaffe från ett Balinesiskt mårddjur.

Som om inte detta var nog skulle nästkommande veckor innebära ännu mer minnen och upplevelser. Paradisön Gili Trawangan blev nästa stopp på resan och när vi checkade in i bungalowen hos Flush var det som om vi hittat hem. Vi stortrivdes från första stund!

Skönaste personalen, godaste pannkaksfrukosten och utan tvekan den finaste stranden. På reggaebaren satt vi som två barn på julafton och sken ikapp med lamporna på scenen. Med knappt utspädda alkoholhaltiga apelsindrinkar på bordet framför blev dessa kvällar de bästa på Gili och ett minne för livet. Känslan att få sitta nedkrupen i en stol på en strandstrand, på Gili, lyssna på ett lokalt reggaeband och ha en person bredvid som njuter exakt lika mycket som du. Du kan nog inte önska mer?

Veckorna på Gili innebar snorkling, drink- and go tour runt ön, sol och bad och allmänt välmående. En rekommendation till alla som känner att Thailand kanske har gjort sitt i chartervärlden. Åk hit istället.

 

APRIL

Att avsluta på topp är ett uttryck som passar bra ihop med resan tillbaka till Yarrawonga. Bryce kom och hälsade på under mina sista dagar på Gili och tillsammans flög vi tillbaka till Bali och sedan Melbourne. Ett kärt återseende och det var roligt att få berätta vad vi grejat med de veckorna då vi befunnit oss på olika orter. Han på hö-resa i Amerika och jag prutat i marknadsstånd på Bali.

Tiden sedan dess har gått i rasande fart och jobb har blandats med road-trips och vardagliga saker. Många besök ute på farmen där vi kollat till och utfodrat korna, druckit chai-latte och lyssnat på Bob Marley. Flip-flopen byttes snabbt ut mot skor och linnet mot jackan. En aning deprimerande får jag ta och erkänna. Men värme fick jag på annat håll av kramar från en viss pöjk vars skägg växt till sig ordentligt under veckorna ifrån varandra. Bra där.

Påsken i Condobolin var höjdpunkten under april månad. Återigen camping under bar himmel och långkok i lägerelden. Kvällsjakt bland kängurur, rävar och vildkaniner var spännande och hela påskhelgen var lyckad. Trevligt sällskap och många skratt.

Besökte ett par fester under denna månad hos några av Bryce´s vänner. Har ju aldrig riktigt fått chansen att umgås med yngre folk här i Yarrawonga förut. Detta har därför varit mycket uppskattat även om var och varannan person frågar ’so, how’s things in America Sarah’? Ska man tolka det som om man har en svensk/amerikansk klang på engelskan eller att man är så långt ifrån australiensisk dialekt som någonsin går? Haha jag vet inte svaret på den frågan men det höjs en del på ögonbrynen när man svarar att man är svensk. Det blonda håret och de blåa ögonen är ett förväntat utseende hos dem jag träffat om man säger så.

 

MAJ

Också månaden som idag visas i min kalender. Sista månaden på resande fot och också näst sista dagen innan flyget lyfter mot Stockholm. Maj har känts kort och har inneburit samma saker som föregående månad. Skillnaden är väl att man idag känner sig som en i familjen och det känns skumt att man snart ska åka härifrån.

De sista dagarna har spenderats i olika affärer där det sista har inhandlats. Choklad att ta med hem, presenter och ett par nya par Blundstone-boots för att nämna något.

Ikväll ska det lagas taco-paj och ha en hejdå-middag med familjen Riddell. Sedan ska sista dragkedjan dras ihop på ryggsäcken och förhoppningsvis väger den inte mer än 30 kg. Något mer som kan knytas ihop är resan i sig och jag vet att tankarna kommer snurra om inte mer nu på hemresan.

Imorgon - onsdagen den 14:e maj - lyfter flyget från Melbourne, vidare till Doha och slutdestination Stockholm. Där står förhoppningsvis mina käre far och syster i ankomsthallen och jag är redo för kramar och tårar i mängder.

Snart ses vi Sverige.

Ni som orkade läsa ända till slutet – imponerad är bara förnamnet!

 

 

sista veckan !

Publicerad 2014-05-11 16:10:18 i Allmänt

Sista veckan här i Yarrawonga går i rasande fart. Efter att Bryce åkte till USA har jag grejat med lite av varje och bockat av min lista. Tack far för du överfört denna listegenskap till din mellersta dotter. Utan lista känner jag mig vilse. Så fort något kommer upp i huvudet som bör göras eller kommas ihåg, skriver jag upp det på anteckningarna i min mobil.

Bra? Dåligt? Vet ej svaret på det men utan lista har jag svårt att se vardagen snurra. Nej, riktigt så illa är det kanske inte men det är skönt att kunna stryka en punkt och slippa tänka på den/det mer.

Ett besök i grannstaden Wangaratta gjordes igår och fyra kassar med bröte följde med hem i baksätet. Skor, flipflop, lite kläder, prylar och förmodligen saker jag inte alls behöver egentligen blev dagens fångst. Dagens höjdpunkt var lunchen vi hade på ett mysigt café. Där åt Kelly och jag fetaostsallad med laxbagels och creme cheese. Klagar icke.

_________________________________________________________

Har överfört, rensat och framkallat en hel del bilder under veckan som gått. Bytte bilder med Bryce så att vi har varandras och det är uppe i ett tusental foton efter dessa månader jag varit här. Kor, traktorer, kaffekoppar och höbalar pryder de flesta foton och jag blir glad när jag bläddrar igenom bildmappen ’Yarrawonga del.2’.

Inte trodde jag att jag skulle komma tillbaka hit och träffa denna underbara familj. Detta möte var inte med på min att göra –lista i Australien om man säger så. Flexibel är ett starkt ord i detta sammanhang, chanstagning passar bättre. Och chansen jag tog att komma tillbaka hit för att umgås med dessa människor blev som ni förstått vid detta laget – succé.

 
Även om Bryce inte är här för tillfället, så är det med ett leende på läpparna man kommer in i detta hus. Det som till en början kändes ovant med alla runt omkring känns idag helt naturligt. Det är för det mesta någon som har TV:n på hög volym, någon som duschar, någon som lagar mat och någon som pratar i mobilen genom högtalaren.

Saker jag fick halvt panik över i början känns idag rätt fåniga och jag ser istället allt detta sällskap som en tillgång. De gör min vardag och en mer lättsam familj får man leta efter. Oavsett om det handlar om vem som ska skjutsa vem, vem som ska handla den där mjölken på Woolworths eller vem som ska dammsuga så är det aldrig något problem.

Lärorikt att bo i andra familjer för att se hur vardagen fungerar på annat håll.  Nu känner jag istället hur mycket jag kommer sakna allas sällskap och det infinner sig en liten panikkänsla bara genom det. Tur är väl att jag har de fyra personerna som betyder mest i mitt liv på hemmaplan. Utan ert stöd hade denna resa inte varit genomförbar.

Mor, Far, Anna och Eric – snart ses vi.

____________________________________________________________

Hösten gör sig påmind mer och mer för var dag som går och det känns gött inombords vid tanken på att man kommer hem till varmare klimat. Inga sommartemperaturer än men vi går i alla fall mot sommar där hemma. Här går vi mot vinter.

Yarrawonga för mig har alltid inneburit 35-40gradiga temperaturer där solens strålar riktigt bränner under dygnets varmaste timmar. Att gå gatan fram i jacka med en mugg fylld av varm choklad passar inte riktigt in här. Vanligtvis är det ju shorts, flipflop och en tvåliters vattenflaska under armen. 

Ibland kikar solen fram och värmer gött i ett hörn i lä från vinden. Solbrännan är ett minne blott och det är alltså en helt vanlig Sara som anländer till Sverige om ett par dagar.

Håret har möjligtvis blivit en nyans ljusare men annars skulle jag inte vilja säga att det är en hundraprocentig backpacker som återvänder hem. Med det menar jag att jag är utan solbränna, halvtrasiga urtvättade kläder och tovigt hår på huvudet. Nej, istället är det en nästan 25-årig, glad och förväntansfull Orlekatös med en enorm längtan efter en Kopparberg Äpple 7.0 som står där på Arlanda. Cider och sommar alltså. Snart är det vi, hajjemen!  

Jodie & jag på trädgårdsjobb.
Projekt målning är numera avklarat och de prickiga målarkläderna ligger i soptunnan.
Jodi & hennes far John som förövrigt är en av de mest karaktäristiska människorna jag någonsin mött.
 

Håller på och packar mina väskor inför hemresan men det går sådär om jag ska vara helt ärlig. Flygbiljetten tillåter max 30 kg i det incheckade bagaget och det borde ju inte gå att överskrida? Jo, det kommer jag förmodligen göra. Men det får lösa sig.

Goaste, och också sista, kvällen ute hos korna.
Fick provköra denna häromdan...
 
 
Ett inlägg som sammanfattar månaderna som gått i både bild- och textform är påväg...
 

Mothers Day

Publicerad 2014-05-11 13:03:13 i Allmänt

Idag - söndagen den 11 maj - firar Australien Mothers Day. Mors dag alltså. Firade därför Bryces mamma Rhonda med brakfrukost i form av Eggs Benedict, blommor och choklad. En bok fick hon även ja.

En mycket lyckad morgon tillsammans med Murray (bror), Kelly (brors flickvän), Bruce (morbror), Ivan (morfar) och så Rhonda då. Härlig familj detta med mycket skratt.

Jag kommer sakna dem. Väldigt, väldigt mycket.

Rhonda.
Morbror Bruce.
 Bror Murray sköter grillen.
Kelly´s Eggs Benedict.
 
Endast tre dagar kvar nu innan flyget lyfter....

hemgång

Publicerad 2014-05-07 04:11:59 i Allmänt

Som det framgick på Facebook under gårdagen har jag nu bokat hembiljett. 

Den 15:e maj trillar jag in i ankomsthallen på Arlanda efter en go flight på endast 22 timmar. Jämför detta med de 33 som det tog att komma hit. Flyget lyfter från Melbourne onsdagen den 14:e, mellanlandar i Doha (Qatar) och sedan direktflyg därifrån till Stockholm. 

Inget stopp i varken Kina eller London alltså. Så jäkla skönt att slippa snurra runt bland Heathrows alla terminaler. Kostade visserligen en slant att komma hem denna gången, men det blir väl lätt så när man bokar en biljett nära avgångsdatum. 

En vecka kvar på australiensisk mark alltså och tiden kommer gå fort. Min "att göra innan jag åker-lista" är full av saker att inhandla och ärenden att utföra. Växla in mynt, köpa ytterligare ett par boots och framkalla foton är några av punkterna. 

Bryce åker imorgon, torsdag, till USA på affärsresa och blir borta i cirka två veckor. Lite därav anledningen att jag sitter här med min bokade flygbiljett i handen. Yarrawonga i all ära men utan sällskap kan det bli en aning segt. Och med en svensk sommar runt hörnet känns detta beslut helt rätt. 

Har även grunnat ut vad mina sista blogginlägg ska handla om. Många bilder med tillhörande text som berör mig och förhoppningsvis er, mina läsare. Ska skriva ihop något bra här i dagarna :) 

Fram tills dess, ha en fortsatt bra vecka allesammans så ses vi snart.
 

ny vecka

Publicerad 2014-05-05 00:42:39 i Allmänt

Måndag och ny vecka då. Helgen har varit kanon med lite av varje. Matlagning, film, ett par groggar och sovmorgon. Kollat till kor och fixat staket har också hunnits med. Tiden rullar på fort när man har roligt... :) 

Nu ligger jag här i sängen och knappar på displayen. Ögonen vänjer sig sakta vid morgonljuset och magen säger att frukost är inte att tänka på eller? Blir en heldag ute hos Jodi idag där vi ska klippa gräs och måla färdigt mitt typ fyra veckor långa "projekt" som aldrig verkar bli klart. 

Har sett många fina raggarbilder från helgen hemma. Ser ut att ha varit en lyckad helg där också. Årets höjdpunkt om inte annat. 

Nej, dags att ta tag i livet. 
Trevlig måndag på er :)


höst

Publicerad 2014-05-01 04:16:47 i Allmänt

Befinner mig just nu två timmar söder om Yarrawonga i staden Bendigo. Här skiftar trädens löv i rött och gult och folket på gatorna bär jacka. 

Hösten är här med andra ord. 

Så jäkla gött att komma hem till sommaren, solen och värmen ...
Min profilbild

Sara

på rundresa i Australien för andra gången.

Senaste inläggen

Arkiv